Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Död . . död!»
»Död?»
»Ja, jag bar förlorat förståndet ... det är förbi!»
»Beklagansvärde! vänta ett ögonblick ... jag kommer
strax ner till er.»
Axncr tillslöt fönstret, tände eld på ljus, drog på sig
några klädesplagg och skyndade ner. Han dröjde en
stund, innan han satte nyckeln i porten; ty tanken på
hvad denna menniska varit för honom höll hans hand
från låset. Var ban väl säker på, att icke ett nytt
försåt lurade på honom? Han hade ej sett sin
veder-deloman sedan månskensqvällen på Brunnsviken; ty
han hade hela mellantiden uppehållit sig långt utom
Stockholm och derunder hört muraren omtalas såsom
samme vilde och oregerlige sälle. Men regnet som
piskade på porten, åskan som mullrade öfver staden,
rösten som nyss talat till honom från gatan, allt ljöd i
hans inre såsom en bön om barmhertighet. Han kunde
ej motstå denna bön, utan öppnade porten.
»Stig in,» sade han; »för denna natt skall ni finna
herberge hos mig.»
Muraren hörsammade tillsägelsen, tigande och med
lutande hufvud.
»Följ mig upp; jag går förut,» fortfor Ax ner, visande
sin gäst vägen.
De voro nu inne i rummet. Axner betraktade sitt
fremmande, som stannat vid dörren. Den reslige
arbetarens gestalt föreföll honom afmagrad och lutande, och
ögonen, hvilka tittade fram ur de djupa ögongroparne,
syntes så matta, så slocknande. Läkaren närmade sig
honom och lade sin band på hans skuldra.
»Olyckan har djupt förkrossat er,» sade han; »er
förtröstan till Gud skall dock snart lyfta er ur eländet...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
