Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
präktiga stycken. Jag minnes bara ett: Il Trovatore, Fantasia af
Verdi. Jag kom i närmare beröring med ledaren af denna
musikkår än kanske någon annan härinnan. Som jag stod i all andakt
och väntade på hans helighet, så kommer någon och slår mig i
ryggen, och då jag vände mig om så stod bandledaren där i all
sin prakt och höll ett föredrag till mig på sin vackraste
italienska. Jag förstod ej ett ord och detta såg och förstod nog äfven
han, hvarför han steg helt beskedligt upp intill mig och tog af
mig mössan med sin pinne. Jag förstod hans välmening och
använde det enda italienska ord jag kunde och sade: "Gratia,
gratia, senor!" Den vackre herrn log förnämt och gick till sin post.
Jag hade tankarna så starkt på påfven, att jag hade glömt bort
att taga mössan af på denna heliga plats. Vi voro äfven under
bar himmel och solen stekte förtvifladt.
Dörrarna slås upp. En drabant klädd i guldkyller och med
spjutyxa i hand träder fram. Det var en grann och väldig herre
och förgylld var han från topp till tå. Så kommer påfven,
hvitklädd och med röd hatt och näst en kardinal i svart kappa och
barhufvad. Påfven ställde sig mellan de båda följeslagarna.
Strax föll hela massan framstupa på knä. Det gick trögt för en
del och jag undrade hur det skulle gå för mig, om jag skulle
äfven bli tvungen att nedfalla i tillbedjan inför den stackars
påfven. Jag stod och stretade emot i det längsta och befarade det
värsta, ty en efter annan gaf med sig och föll ned. Till min
stora glädje så blef jag dock icke ensam stående. Rätt många
nekade att nedfalla. Då hans helighet såg, att det var svårt för
en del af oss att tillbedja honom, så såg han allt från den
godmodiga sidan och gjorde tecken till att man fick stå upp. Den
väldiga skaran reste på sig under väldiga hurrarop och med stor
hänförelse. Därpå började påfven med sin välsignelse. Han
upprepade den flera gånger åt alla håll och strödde ut den med
händerna, så att ingen skulle bli förbigången och den föll öfver
så väl dem som böjde knä som öfver dem som stodo stela och
styfva. Han såg godmodig och kry ut, gubben, men säkerligen
anade han lika litet som vi, att han visade sig för allmänheten
sista gången denna dag. Ej många dagar därefter var denne
Kristi ställföreträdare ett lik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
