Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXI kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hela dagen foro vi utmed den norska kusten och då vi
vaknade på måndagsmorgon, hade vi land söder om båten. Efter
en stund voro dessa öar äfven ur sikte och vi voro ute på
villande haf. Inte ännu voro vi riktigt säkra för krigsskepp och
minor, men ju längre vi kommo från land ju tryggare kände vi oss
för dylika hinder. Som vi hade vår hytt djupt ned i båten och
luften där var långt ifrån ren, så tillbringade vi den mesta tiden
på däck. Herr och fru George Lundborg från New York blefvo
våra trognaste och mest tillgifna vänner under färden och vi
sökte att slå oss ned tillsammans hvar vi kunde på däck och
spraka då vi icke sofvo bort tiden.
Det mest allvarliga ögonblicket, då man skall företaga en
längre resa kommer man till, då man står färdig att stiga
ombord på ångaren. Hade man inte då biljetten köpt och beredt
sig på färden och kunde få någon anledning till uppskof, så
blefve det nog ingen färd utaf. Men man följer med
folkströmmen och innan man vet ordet af är man ombord och sedan
fartyget lossats från land är det ingen annan utväg än att hänga
med tills att det lägger till vid land igen.
När man sedan kommit ut på villande haf och inte ser mer
än vatten och land, så öfverväger man nog bevekelsegrunderna
för färden och finner nog i de flesta fall, att den kunde varit
ogjord och en underlig ånger höjer sin röst i det innersta.
Kommer så det sedan därtill, att vågorna börja att häfva sig och
fartyget gör sina svängningar och krängningar, så ökes
vanligen denna ånger och man lofvar sig heligt, att om man
lyckligen kommer i land igen, så har man gjort sin sista sjöresa.
Men kusten har inte mer än jämt kommit inom synhåll förrän
allt det svåra är glömdt och man minnes blott det trefliga och
en stor del af det otrefliga har redan då fått en viss tjusning
just för otreflighetens skull.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
