Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte Kapitlet: Blomman gör en bekantskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88
»Hafva de inte tagit den?»
»Alldeles icke; det finns bara en indian på den, och
det är Bådjursfot; ty om det var hans mening att gå dit,
så vet jag, att han gjort det; men det finns så många
rödskinn på båda sidor om Ohio, att flodbåten aldrig kan slå
sig igenom.»
»De’ mig vara rädd för, å mig vara glad, vi inte
träffa dem.»
#
»Hvad kallar du detta?»
Jägaren räckte ut handen och tog mössan från
Blommans hufvud. Den var mycket urblekt, men dess skiftande
färger väckte ännu uppmärksamhet, hvar den visade sig.
»De’ vara den vackraste mössa i Kentucky», svarade
afrikanen; »hvarenda människa, som se den, blifva galen af
afundsjuka. Mig vilja sälja den till er för tretusen dollars,
men de’ bara vara halfva priset.»
Mannen skrattade åter och kastade mössan tillbaka till
dess ägare, som försiktigt satte den på hufvudet.
»Hvar sade du, att din unge vän Preston är?»
»Inte kunna säga, men han taga den vägen», svarade
Blomman och pekade med sin utsträckta arm åt det håll,
dit den unge kentuckiern gått, »de’ vilja säga, mig
förmoda han göra de’, men de’ vara så mörkt, att mig inte
kunna se nånting annat än stjärnor, då mig springa emot
träna.»
»Han har inte stor förhoppning att komma undan, ty
indianerna hafva för länge sedan funnit hans spår.»
»Men hvarför de inte finna mitt spår?» var Blommans
naturliga fråga.
»Det är ett underverk; du har ju hört, att jag sade
det — en riktig bondtur.»
»Nå, ni också hafva slagit er igenom», sade negern
med ett skratt och nickade med hufvudet, »vi vara
tillsammans om den saken.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
