Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugonde Kapitlet: Ett minne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
skickade ned den midt i flodbåten. Vi genomsnokade
skogen, tills vi träffade på rätta platsen, men jag tyckte, att
vi borde vara litet närmare; jag sade honom därför, att jag
skulle visa vägen, medan han följde efter, tills jag gaf
honom tecken att stanna. Som han själf var en shavan,
kunde han hafva hittat vägen bättre än jag, men det dugde
inte för honom att försöka, ty i samma minut som
kanal-jerna fått sikte på honom, hade han varit tvungen att ta
till benen, och då hade han inte fått något tillfälle att
skjuta pilen till flodbåten. Han måste vara för sig själf
ett par minuter för att taga säkert sikte, och det hade han
icke fått tid till, om han haft ett halft hundratal tjutande
rödskinn i hälarna på sig.
»Jag lämnade honom således efter mig och gick i
förväg, men jag hade inte gått långt, förrän jag gaf signal
åt Bådjursfot, och jag visste då, att han gjorde sig beredd att
utföra en förstklassig bedrift. Jag smög framåt, hukande
mig ned bakom träden, och hvem tror ni då jag fick sikte
på om inte Simon Girty, alldeles ensam? Han steg fram
bakom ett annat träd och fick se mig, innan jag såg honom.
Det var en konstig belägenhet jag befann mig i, och jag
blygdes för mig själf, ty hvem det än hade varit utom jag,
skulle Girty hafva fällt honom.
»Men då Girty såg, att det var jag, sänkte han sin
bössa och gjorde tecken till mig att icke tala; jag stod
därför stilla, tills han kom fram. Som ni vet, är jag den
enda människa, som Girty brytt sig om, sedan han slöt sig
till indianerna. Vi hade tjänat tillsammans under general
Lewis — det är nu jämt femtio år se’n — och Girty glömde
aldrig, att jag handlade ärligt med honom.
»Jag såg i alla fall, att han var litet förargad, då han
kom fram till mig, ty han tyckte, att jag missbrukade hans
vänskap. Det första han sade var en grof ed. Han ville
veta, hvarför jag var där. Jag skrattade och sade, att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
