Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjuguandra Kapitlet: »Farväl!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182
knappt tilltagen; några minuter för tidigt, och. fienderna
skulle kunna upptäcka hans förehafvande — några minuter
för sent, och de skulle vara på platsen före honom.
Sedan han efter bästa förstånd valt sin tid, lämnade
han stranden och sköt djärft ut midt i Ohio; därpå svängde
han årån ljudlöst men kraftigt och skyndade efter den tröga
flodbåten så snabbt som en vindthund.
Alla emigranterna väntade med otålighet hans ankomst.
Bates och Stanford hade naturligtvis fått underrättelse om
brefvet och darrade bokstafligen af hopp och otålig väntan.
Den förre stod i aktern med sitt lilla barn på den ena
armen, medan bössan hvilade på den andra. Ingen tänkte på
att medtaga något af sin egendom utom vapnen och en smula
mat. De kunde vara mer än tacksamma, om de komme
undan med lifvet.
»Om vi lyckas narra dem», sade Jo Stinger, »så låtom
oss göra det med besked!»
Därpå hämtade han en filt och en stör från kajutan.
Däraf gjorde han en docka, som hade en mycket ofullständig
likhet med en mänsklig gestalt, och stödde den mot kajutans
gafvel. Jim Turner, som genast fattade situationen, hjälpte
icke blott till med att fästa fågelskrämman utan krönte den
äfven med sin hatt, för att likheten med en människa skulle
bli mera fullständig. Då hvarken månen eller stjärnorna
lyste, kunde man först på några meters afstånd urskilja
föremålen och äfven då endast otydligt.
De andra två männen voro så långt ifrån att vara i
någon uppsluppen sinnesstämning, att de icke ens kunde
skratta åt sina vänners för tillfället föga passande skämt.
»Det är tid på att han kommer», hviskade Bates, som
ofrivilligt slöt den sofvande Dot närmare intill sig.
»Det är sant», sade Stanford, »men jag tror inte, att
han kommer.»
»Tyst! Jag hörde ljudet af en åra», sade Bates.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
