Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Alexander II:s reformer och hans ministrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de många orsaker, som bröto den popularitet, hvilken en gång
syntes så djup och varaktig.
Ingen, som befann sig i Petersburg vid tiden för lifegenskapens
upphäfvande, kan någonsin glömma morgonen af den stora
februaridagen 1861. Spänningen i hufvudstaden var
utomordentlig. Ända in i det sista hade man tviflat på att monarken skulle
hafva mod att sätta sitt namn under denna åtgärd. Äfven de
mest liberala inom de högre klasserna, sådana som länge önskat,
att den dagen skulle randas, när lifegenskapen skulle blifva
afskaffad, voro oroliga för sättet för reformens genomförande. Man får
icke tro, att den gammalryska adeln var alldeles emot frigörelsen.
Dess motstånd var riktadt mot sättet, på hvilket kejsaren ville
hafva den genomförd, och mot tvångsexpropriationen af hvad
som tillhörde jordägarne för att skänka det till bönderna. De
som rätt kände bönderna, insågo, huru ytterst farligt det var att
ingifva dessa okunniga människor den föreställningen, att
monarken kunde fråntaga adeln dess jord och gifva den åt bönderna.
Händelserna hafva visat, att dessa den stora reformens
motståndare hade rätt; det var detta olycksaliga misstag, som
fördärfvade det stora verk, som, på annat sätt utfördt, skulle hafva
skänkt Alexander II odödlighet, icke blott som en
människovänlig utan äfven som en klok monark.
Allt detta diskuterades kvällen före den 19 februari, och en hvar
visste, att ifriga bemödanden skulle å båda sidor komma att
göras för att uppskjuta eller påskynda det viktiga beslutet. Det
påstods, att några af den föreslagna reformens gynnare hade, för
att häfva monarkens sista tvekan, sökt skrämma honom med
hotet om en massresning, om den icke blefve promulgerad. En
liten intressant biljett från storfurstinnan Helena till Miljutin
visar oss de farhågor man hyste å högre ort för hvad som skulle
kunna följa med ett svikande af de förhoppningar, som väckts
inom bondeklassen.
»Jag anser mig böra meddela er, att mina tjänare sagt mig, att
om det icke skulle blifva något af den 19, tjern (pöbeln) skulle tåga
till palatset och fordra en lösning. Jag tror, att man bör skänka
en viss uppmärksamhet åt detta prat, emedan en
demonstration nu skulle kunna blifva ödesdiger för våra förhoppningar.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
