Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Adlerbergarne och Sjuvalovarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han förstått glömma hvad han hört eller sett. Under hela det
fjärdedels sekel, som Alexander II:s regering räckte, lämnade denne
hans ungdomsvän honom aldrig; och ehuru förhållandet dem
emellan under de sista månaderna af kejsarens lefnad blef något mindre
hjärtligt på grund af furstinnan Jurjevskijs inflytande, kunde
kejsaren icke undvara grefvens tjänster, inseende, att han
ingenstädes kunde finna en så uppriktig och trofast vän. Hur
uppriktig anade världen måhända icke. Den hade icke kunnat tro,
att ett tillfälle skulle yppa sig, då grefve Adlerberg, som antogs hafva
genom smicker vunnit sin höga ställning, skulle vilja genom sin
uppriktiga tillgifvenhet för monarken riskera denna sin ställning
genom att säga honom sanningen i en sak, som låg hans hjärta
närmast. Men detta var verkligen händelsen. När efter
kejsarinnan Maria Alexandrovnas död Alexander beslöt träda i äktenskap
med sin älskarinna, furstinnan Dolgorukij, anmodade han
grefve Adlerberg vara närvarande vid vigselceremonien. Den
gamle statsmannen vägrade och bad Alexander på det bevekligaste
afstå från sin plan. Kejsaren blef ytterst förtörnad, och en tid
ansåg man, att ministerns ställning var rubbad. Hela tsarens
omgifning uppmanade honom att gifva efter och att, då han i alla
händelser icke kunde förhindra sakernas gång, åtminstone finna
sig i hvad som skulle komma att blifva ett fullbordadt faktum;
men han vidhöll orubbligt sitt beslut, förklarande, att hans
ställning såsom minister för kejserliga hofvet gjorde det till en bjudande
plikt för honom att hålla på kronans värdighet, och att han
ansåg, att denna skulle blifva komprometterad genom det steg
kejsaren stod i begrepp att taga.
Alexander var, såsom alla veta, mycket snarstucken och
långsint, men hvad han nu än kan hafva inom sig tänkt, visade han icke,
utom genom ett visst reserveradt sätt, sitt missnöje öfver Adlerbergs
hållning. Kanske äfven de skäl denne framhållit emot giftermålet
icke varit så alldeles utan verkan, ty när tsarens betjänt frågade
honom hvilken uniform han ville bära under vigselceremonien,
befallde han denne taga fram en enkel sällskapsdräkt, som han aldrig
bar, utom när han befann sig utomlands, tilläggande, att, som hans
giftermål vore en privat angelägenhet, ville han, att äfven hans
dräkt skulle vittna därom. Denna lilla episod blef föremål för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
