Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Alexander III:s utrikespolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jurjevskij. Denna sista omständighet gaf henne tillfälle att hålla
sig väl underrättad om den af regeringen följda utrikespolitiken,
och visst är, att hon gjorde sitt bästa för att utjämna det kyliga
förhållande, som efter 1878 års kongress uppstått mellan
kabinetten i Berlin och Petersburg.
Efter mordet på Alexander blef hans sonhustrus ställning
väsentligt ändrad. Den nye monarken var den siste, som skulle varit
hågad att i statsangelägenheter rådgöra med eller förtro sig åt
en kvinna. Storfurstinnan fann sig skjuten åt sidan och greps
vid denna oundvikliga förändring af en känsla af djup
missräkning och harm.
Det vill synas, som om hon en dag härom omständligt tillskrifvit
furst Bismarck och i sitt bref uttryckt icke blott sin klagan utan
äfven bittert klander, riktadt mot kejsaren, dennes åskådning och
framtida planer, sådana hon föreställde sig dessa. Men nu
kommer den ledsamma sidan af historien. Brefvet råkade i händerna
på en adjutant hos storfurst Vladimir, grefve C. —, men huru,
det fick man aldrig veta. Storfurstinnan anklagade honom
helt öppet för att hafva stulit det, medan han åter påstod, att
han hittat det på ett ställe, där det ej bort vara, och att han ansett
det vara sin plikt att tillvarataga detsamma. Jag lämnar till
läsaren att afgöra, huruvida denna förklaring var tillfyllestgörande
eller ej; nog af, brefvet lämnades af grefven i händerna på ministern
för kejsarens hofstat och af denne till kejsaren. Skandalen var stor
och blef, underligt nog, icke nedtystad. Storfurstinnan var den
första att tala därom och beklaga sig öfver sin gemåls adjutants
ogrannlagenhet. Och häri har jag alltid tyckt att hon hade rätt, ty
för en sådan gemenhet som brefstöld finns ingen ursäkt.
Grefven blef afskedad af storfursten, men erhöll genast anställning som
adjutant hos kejsaren, hvilket satte mera fart i tungorna än
någonsin. Ingen vet hvad som kunnat hända, om icke storfurstinnan
häftigt insjuknat och blifvit skickad till utlandet för att återvinna
sin hälsa. Då hon återkom, hade skandalen dött bort, men dess
följder voro icke så lätt förgätna. Alexander III var på det högsta
förtörnad öfver att finna sig hafva spioner till och med bland
medlemmar af sin egen familj, och förhållandet mellan de båda
regeringarna blef med hvarje dag allt mera spändt trots all den takt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
