Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 21. De sista dagarna på Livadia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hennes förlofning med tsarevitj. Det tycktes, som om han vore
rädd för att uttömma sina sista krafter genom onödiga
sinnesrörelser och ville spara dessa för det sista afskedet från den hustru,
han så högt älskade. Hon, å sin sida, var rent af heroisk i det
lugn hon sökte visa och den viljekraft, hvarmed hon aftorkade sina
tårar, när helst hon steg in i sin gemåls rum, på det denne icke skulle
märka, hur hon led. Hon förvånade alla genom sitt mod och den
kristliga undergifvenhet, hvarmed hon fogade sig under den
allsmäktiges vilja, och icke en enda gång gaf hon uttryck för sin
förtviflan.
Först då hennes hjärta var nära att brista, beslöt hon sig för
att skicka ett iltelegram till sin älskade syster, dåvarande
prinsessan af Wales, Alexandra; och hennes vädjan var icke
förgäfves, ty både prinsen och prinsessan af Wales afreste redan
samma afton till Livadia.
Storfurst Alexis var dem till mötes i Sevastopol. Den första
fråga, prinsessan gjorde var: »Äro vi i tid?» En dyster skakning
på hufvudet var det enda svar hon fick, och hon brast i
bitter gråt.
När kejsarinnan mötte sin syster, svek henne fattningen första
gången efter hennes ankomst till Livadia, och för första gången
insåg hon fulla omfattningen af det förfärligt tunga slag, som
drabbat henne. Hennes förtviflan var ytterst bedröflig att se, och en
lång stund göt hon under häftiga snyftningar de bittraste tårar
under prinsessans af Wales försök att lugna henne. Men hvad
skulle man också kunna säga, hvad tröst skulle man kunna bjuda
vid ett så fruktansvärdt slag, som grusade icke endast en familjs
utan äfven en hel nations alla jordiska förhoppningar?
Alexander III hade längtat efter sin svågers och svägerskas
ankomst och talade ofta om deras sista besök på Krim, där de
infunnit sig för att fira hans silfverbröllop. Det är visst, att
tanken på, att de skulle vara där och stödja kejsarinnan i hennes
svåra pröfning, var honom en sista tröst, och ehuru han afled, innan
de kunde hinna fram till Livadia, fann han dock tillräcklig styrka
att skrifva några afskedsord till prinsessan af Wales och anbefalla
hennes syster i hennes vård. Han gjorde sig inga illusioner med
afseende på sitt tillstånd, och han frågade oupphörligt och ifrigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
