Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Begrafnings- och bröllopsklockor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
industriidkarestånden, såväl som från landtbrukarnas klass; från
kosackhären och från Romanovarnas asiatiska folk. Där fick man
se en hofskönhets diamantsmyckade diadem vid sidan af en
bondes långa kaftan och en kammarherres eller annan högre
funktionärs guldbroderade frack sticka af mot en byfogdes enkla rock
eller en reservofficers nätta uniform.
Allas halsar sträcktes för att uppfånga en skymt af den kejserliga
processionen på dess väg till kapellet, och en feberaktig
spänning härskade bland denna brokiga skara, som samlats för att åse
ett skådespel, som man aldrig förr bevittnat i Ryssland — en
regerande monarks förmälning.
Men deras väntan blef lång, och man började fråga sig, om icke
något kommit emellan och hindrat ceremonien, eftersom klockan
slagit tolf och ännu ingenting syntes af bröllopståget. Det var
så enastående, att etiketten för en gång blef åsidosatt, och man
började ifrigt diskutera det äktenskaps framtid, som man nu
stod i begrepp att fira, medan bönerna öfver Alexander III:s stoft
knappt hunnit förklinga.
Slutligen hördes ljudet af en staf, som stöttes i marken,
ceremonimästarens staf, som bebådade processionens annalkande. Först
kommo en mängd hoftjänare och ämbetsmän. Därefter, under
djup tystnad och varm rörelse, som bragte tårar i ögonen på mången
gammal tjänare och vän till Romanovska dynastien, såg man
brudparet nalkas.
Nikolaus II var iförd sitt husarregementes röda uniform med
den hvita dolman kastad öfver axeln. Han bar ännu arméns
öfversteepåletter. Han hade nämligen vägrat anlägga insignierna
på högre rang, förklarande, att han helst ville behålla dem hans
fader tilldelat honom. Han ledde sin blifvande gemål, hvars
kinder brunno af sinnesrörelse och hvars darrande hand blygt
hvilade i den, hvarmed han förde henne till kyrkan.
»Så vacker hon är!»
Detta utrop följde henne under hela hennes väg, och sant är,
att hon var en strålande uppenbarelse, där hon stod i sin bruddräkt
af silfvertyg och spetsar. Hennes ovanliga längd hjälpte henne att
bära upp den tunga dräkten och kom dess glans att framstå i
fullaste ljus. Hennes läppar darrade något, och detta mildrade det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
