Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Begrafnings- och bröllopsklockor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Processionen ordnades åter och tågade ännu en gång genom
palatsets statsrum, till privatvåningarna, där lunch serverades för
brud och brudgum och deras släkt.
Då fick man veta skälet hvarför vigselakten blifvit fördröjd.
Det vill synas, som om en alltför nitisk polistjänsteman ej tillåtit
hårfrisören, som skulle fästa kronan i kejsarbrudens hår, att komma
in i Vinterpalatset, emedan denne glömt skaffa sig det härför
nödvändiga inträdeskortet. Den olycklige hårkonstnären tiggde
och bad att få passera, men allt förgäfves; och allt medan han så
orerade och protesterade, satt Alexandra Feodorovna framför sitt
toalettbord, undrande öfver hvad som händt och hvad hon skulle
göra, om han icke kom tillstädes.
Till sist blef han upptäckt af en af kejsarens kammartjänare.
Men en hel timme hade gått förlorad, och klockan var öfver tolf
innan bruden var färdig och kunde gå till kyrkan.
Efter lunchen var änkekejsarinnan den första att lämna
Vinterpalatset, hvarifrån hon begaf sig till Anitjkovpalatset, där de unga
skulle jämte henne residera, tills deras egna våningar hunnit
iordningställas för deras mottagande. En half timme senare stego
Nikolaus II och hans brud upp i en statsvagn, dragen af sex hvita
hästar. En ofantlig och entusiastisk människoskara jublade mot
dem, när de kommo ut ur Vinterpalatsets portar på vägen till
Anitjkov. Kejsarinnan besvarade bugande gång på gång mängdens
hälsningar, men hon var så nervös, att hon tycktes helt mekaniskt
röra hufvudet, och hennes ögon stodo fulla af tårar, hvilka hon med
all kraft sökte återhålla. Det såg ut, som hon nu först fattade
tyngden af det ansvar, som hädanefter hvilade på hennes skuldror,
och därjämte, som om hon ryggade tillbaka därför. Oron stod
speglad i hennes ansikte, hennes leende hade förlorat sin
älskvärdhet, men icke desto mindre gaf hennes hållning mer än något
annat intryck af hög värdighet, och visst är, att hon syntes ägnad
för den höga ställning hon nu vunnit.
Suveränerna begåfvo sig till Kazauska katedralen, där de
förrättade sin andakt inför den heliga jungfruns — ett af Petersburgs
skyddshelgons — altare. Därefter foro de förbi den vid Nevskij
Prospekt liggande romersk-katolska kyrkan, där de funno den
katolske ärkebiskopen stå på tröskeln höjande sitt kors.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
