Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Kejsarens och kejsarinnans omgifning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med en lysande uniform ståtande figur. Han har ingen åstundan
att spela någon politisk roll, utan är en af dessa sorglösa varelser,
som finna världen skön att lefva i, och han har ingen önskan att
se längre än till detta trefliga faktum.
Öfverhofmarskalk är grefve Benckendorff, som jag redan haft
tillfälle omnämna. Han är en gentleman, som alltid handlat rätt,
äfven om det icke smakat honom. Hans bror är ambassadör i
London, där han sannolikt kommer att stanna en tid framåt.
Kejsarens militäre sekreterare är generalen furst Orlov, son till
den förre ambassadören i Paris och Berlin. Han har för sin ställning
att tacka sitt namn och sin förmögenhet, men ryktet förmäler, att
han icke är omtyckt vare sig af kejsaren eller hans gemål.
Furstinnan Orlov, hans hustru, född furstinna Belosselskij och dotterdotter
till furstinnan Helena Kotsjubej, är säkerligen den stiligaste
kvinnan i Petersburg. Hon är tämligen liten och spenslig; men
trots detta ligger det något ytterligt elegant öfver hennes person, då
hon inträder i en salong, och hela hennes apparition verkar till den
grad förtrollande att, då man ser henne, man alldeles glömmer bort
att tala till henne, hvilket kanhända kan vara lika så bra.
Kejsaren har tre adjutanter, med hvilka han står på synnerligt
förtrolig fot. Denna vänskap daterar sig från den tid, han såsom
tronföljare fullgjorde sin militärtjänst i
Preobrazjenskij-gardesregementet. Dessa äro herr Narisjkin, son till fru Elisabet Narisjkin,
samt öfverstarne Svetsjin och Drenteln. Dessa bemöter Nikolaus II
icke blott med välvilja, utan han plägar med dem ett intimt
umgänge, som han icke medgifver andra, om än aldrig så högtstående.
I deras sällskap bevistar han ofta middagar i officersmässarne vid de
olika gardesregementena, där han stannar med dem ända till
småtimmarne och glömmer under några korta ögonblick, att han är
kejsare, för nöjet att sitta och lyssna till zigenarflickornas vilda
ballader eller långsamt smutta på ett glas champagne. Dessa
middagar äro nästan de enda förströelser Nikolaus II tillåter sig,
och de äro för honom en distraktion, där han är fri från etikettens
bojor och från de påpassliga ceremonimästarne, som äro ifriga att
påminna suveränen om plikter han gärna skulle vilja glömma.
Utom de personer jag nu nämnt och officerarne på kejsarjakten,
som också mer eller mindre kunna anses tillhöra kejsarfamiljens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
