Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 16. Stolypins karriär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunde nämligen nu med mera styrka än någonsin för kejsaren
framlägga nödvändigheten att utan skonsamhet behandla alla
som sökte rubba hans tron och hans makt samt vinna sin suveräns
samtycke till alla åtgärder, han ansåg oafvisligen nödvändiga för
dennes betryggande och för landets välfärd.
Landet var det sista föremål, till hvilket Stolypin vände sin
uppmärksamhet. Ryssland betydde för honom intet, utom så
till vida, att han genom detta kunde vinna ära och värdighet
och befordra sitt eget bästa. Han hade, det är sant, nationalistiska
böjelser och arbetade för nationalismens utveckling i landet,
hvilket måhända var ett af hans många misstag och åstadkom den
konflikt, som kort före hans död uppstod mellan honom och
riksrådet. Under denna tvist vägrade riksrådet godkänna Stolypins
lagförslag angående inrättande af semstvoer, eller lokala råd,
inom de polska provinserna, där de ännu ej blifvit införda. Då
denna konflikt tog akut form och han lidit nederlag i öfverhuset,
inlämnade Peter Arkadjevitj sin afsägelse till kejsaren. Detta
var idel bluff, ty han hade ett visst hemligt inflytande hos några
tronen närstående personer, bland dem änkekejsarinnan, såsom
det påstås, och dessa rådde Nikolaus II att anmoda honom
kvarstanna i ämbetet, hvartill han slutligen samtyckte, men icke
utan att uppställa vissa villkor, som ökade hans myndighet och
gjorde honom mäktigare än någonsin.
Detta gillades icke af landet, och till och med i Petersburg,
där man var tämligen försiktig med att uttala sina meningar,
började man öppet angripa honom. Och ett faktum var, att
litet hvar börjat tröttna på detta slags majordomus, som Stolypin
lyckats blifva, och som påminde om de forna merovingiska
konungarna och de diktatorer, som regerat under dem.
Kejsarens person började försvinna vid sidan af den mäktige ministern.
De konservativa harmades öfver detta undanskymmande af
suveränen; de liberala menade, att om man skulle styras af en
autokrat, var det bättre att hafva en Romanov än en af dennes
undersåtar.
Nikolaus själf blef, måhända icke afundsjuk, men säkerligen
otålig öfver den själfständighet Stolypin nu visade, sedan hans
ställning blifvit fastare. En eller ett par gånger hade han funnit,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
