Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 20. Kejsarinnan Alexandra Feodorovna och hennes barn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lämplig uppfostrare af en blifvande monark. Men hvarken
kejsaren eller kejsarinnan anser det behöfligt att gifva sin son en
lärare af passande rang eller börd.
Från morgon till kväll predikar man i tsarevitj, att hans lif är
så dyrbart för hans föräldrar, att ingen enda nyck, som faller
honom in, får lämnas obeaktad, utan genast måste tillfredsställas.
Han är också genomträngd af känslan af sin egen vikt och
betydelse och känner redan mycket väl sina rättigheter, ehuru han
är fullkomligt okunnig om sina skyldigheter. Öfvermodig är han
af naturen och detta öfvermod underblåses i stället för att
stäfjas. Ingen får tillrättavisa eller ens motsäga honom.
Hans omgifning, liksom hans föräldrar, gör ej annat än smickrar
honom. Ingen tyckes tänka på de svåra följder ett sådant
uppfostringssystem måste medföra, eller reflektera öfver det öde,
som hotar ryska riket, om det en gång skulle komma att regeras
af den bortskämde lille gosse, som nu är arftagaren till
Romanovarnas tron.
För några år sedan cirkulerade öfverallt i Petersburg en
anekdot om lille tsarevitj. En morgon skola några ministrar ha
väntat på att bli mottagna af kejsaren i palatset i Tsarskoje
Selo. Bland dessa var herr Isvolskij, som på den tiden var chef
för utrikesdepartementet. Han satt och talade med en person
vid sin sida och märkte icke tsarevitj, som kom springande
genom rummet. Denne gick genast fram till Isvolskij och
förklarade i morsk ton, att »då tronföljaren går igenom ett rum,
böra ministrar resa sig». Isvolskij blef så förlägen, att han
ej visste, hvad han skulle säga eller göra, och hans förlägenhet
blef ännu större, då kejsaren några ögonblick senare, efter den
audiens han fått sig beviljad, frågade honom hvad det var för
misshällighet mellan honom och tsarevitj. Isvolskij kunde
knappast finna ord att förklara sig, och Nikolaus II yttrade då
med tydlig stolthet: »Ja, ja, längre fram kommer ni nog att
finna det kinkigare att ha med min son att göra än med mig.»
Denna lilla episod är karaktäristisk nog, enär den visar, att
tsaren aldrig förstått betydelsen af de af hans lille son fällda orden.
En klarsynt far skulle hafva strängt tillrättavisat pojken för hans
oförskämdhet och sagt honom, att en sex års byting bör tänka på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
