Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte kapitlet: En olycka kommer sällan ensam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon har spionerat på gubben, hon har utforskat alla
hans steg och slutligen ... förbannelse öfver henne!
evig död och evig pina blifve hennes ... Ack sådan
narr jag är! det lönar visst mödan att predika om
död och pina ... Nej, jag skall draga henne inför
rätta, jag skall tvinga henne på ed, jag skall ...
men hvad vinner jag dermed? ... hon skall gå eden,
hon skall svära bort sig, ty hvad är väl i sjelfva
verket en ed! ... Gitter hon ej eden gå, så är det
detsamma som att erkänna sig sjelf för tjuf, och det
aktar hon sig nog för, den eländiga!” ...
”Och hvad blir väl för öfrigt följden af en
rättegång? ... jo, hela verlden skall få tag i denna
historia, hela verlden skall håna mig, beskratta och
förlöjliga mig ... Man skall icke tro att jag ämnat
använda denna stora förmögenhet på sätt testamentet
förordnar ... man skall tro att jag för egen vinning,
att jag för egna beräkningar, att jag ... O! att jag
skulle upplefva något sådant! ... Att vara så nära
en oberoende ställning, att så godt som ha i handen
sin hela lycka, att stå med ena foten i paradiset, och
sedan ... sedan ... O!” gnisslade den svarte, i det
han sträckte upp den högra handen hotfullt mot det
svarta himlahvalfvet, ”o, att jag i denna hand hade
den eller dem, som frånstulit mig min egendom! jag
skulle krama sönder och förinta dem, liksom jag nu
kramar sönder och förintar dessa snöflingor, som
hånande falla ner, liksom stjernor på den likkista,
hvaruti mitt lifs hela lycka hvilar! ...”
Den svarte lutade sig dervid mot husväggen och
gned länge pannan mot det murkna virket.
Hastigt spratt han upp och närmade sig återigen
fönsterluckan, fortsättande sitt arbete med borren.
”Så der ja”, resonnerade han efter en kort stund,
gömmande borren under kappan, ”nu är hålet så stort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
