Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte kapitlet: En olycka kommer sällan ensam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
”Jag misstänker ...”
”Hvem?”
”Det är säkert magistern.”
”Magister Olenius?”
”Ja!”
”Men hvaraf slutar Ellen till det?”
”Både i går och i dag har han gått förbi flere
gånger och alltid så nära fönstret som möjligt ...
när han gått förbi, har han ständigt saktat sin gång
och tittat skarpt hitin.”
”Det kan väl hända, men det är väl derföre icke
just så gifvet att ...”
”I dag när det började skymma”, inföll Ellen,
”och jag var ute på gatan för att hålla till luckorna,
såg jag någon som stod ett stycke härifrån huset, med
ryggen vänd åt mig.”
”Och som var han?”
”Ja, jag tyckte mig bestämdt känna igen honom.”
”Ellen talte om ett hål på luckan ... har det
varit något sådant der förut?”
”Nej.”
”Men hur har det då kommit dit?”
”Jag vet det ej, men inte var det der när jag i
afton höll till luckorna”
”Jag undrar just om han står qvar än.”
”Jag tror det ... men det är mycket lätt att
se, om man bara observerar noga.”
”Godt! ... gå tillbaka till soffan”, tillrådde
vår notarie, ”men låtsa om ingenting och se för all
del ej åt fönstret.”
Ellen, utan att vidare yttra något, hörsammade på
ögonblicket tillsägelsen.
”Nå är notarien nöjd med hvad Ellen skrifvet?”
frågade modren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
