Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Något om Lindsborgs konstlif. Af prof. Birger Sandzén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LINDS BORG
159
statens skolor, genomgå en tvåårig kurs och fa
efter aflagd examen "certificate". De, som vilja
ha "diplom" eller "degree", fortsätta sina studier
två eller tre år, beroende pä medfödd talang och
arbetsförmåga. Åtskilliga mycket duktiga unga
konstnärer hafva utgått från Bethany College,
såsom t. ex. Oscar Jacobson, skicklig figur- och
landskapsmålare, numera föreståndare för den
blomstrande konstskolan vid Oklahoma
statsuniversitet, och den i förtid bortgångne Samuel
Holmberg, som först studerade vid vår
konstskola och sedermera i Paris. Då han år 1911
vid ungefär 26 års ålder bortrycktes af en tärande
sjukdom, hade han redan skapat konstverk af
bestående värde, målningar och teckningar af
förvånande karaktär och originalitet. Vidare må
nämnas Mary E. Marsh, Anna Keener, Nils
Anton Pearson, Carl Muller m. fi.
BETH A NYS KONSTUTSTÄLLNINGAR.
Sedan våren 1898 hällas ärliga utställningar
samtidigt med musikfesten eller den s. k.
"Messias-veckan". I en artikel om "Våra
svensk-amerikanska konstskolor" i kalendern Prärieblomrnan
för 1903 skildrade undertecknad var första
konstutställning. För ro skull återge vi här nedan ett
utdrag af denna skildring.
"Vi sutto några vänner och sprakade på mitt
rum på Bethany College kvällen före den första
oratoriekonserten. Vi undrade, om det skulle bli
mycket folk, 0111 man skulle förtjäna ’bra med
pengar’ pa konserterna o. s. v. Någon nämnde
i förbigående, att det kanske kunde betala sig att
anordna en liten utställning med lag
inträdesaf-gift, t. ex. 10 cents. Vi blefvo genast intresserade.
Det kostade ju icke mycket att försöka i liten
skala.
"Beslut och handling äro ett hos mannen. I
rummet nr 112 pä Bethany College skulle
utställningen blifva. Tre af oss, Lotave, då lärare vid
konstskolan, den välkände dekorationsmålaren
Malm och undertecknad, grepo oss verket an. De
andra troppade af, rädda att vi skulle använda
dem i det herkulesarbete, som förestod. En
rastlös verksamhet utvecklades. Vi hade ju icke mer
än en natt på oss. Vi plundrade vänner och be-
kanta och hela Bethany College på krukväxter,
mattor, draperier och allt, som möjligen kunde
användas att försköna nr 112. Sä mänga taflor,
som kunde fä något sä när god belysning, hängdes
upp. De flesta voro af Lotave eller
undertecknad. Bland andra dukar voro Lotaves ’i8bi’,
’Dödsdans’, den ’Nordiska sommarnatt’, som
sedermera mycket lät höra talas om sig, ett porträtt
af Lotave, måladt af undertecknad, en ’Gatuscen
från Paris’ o. s. v. Klockan ett pa natten hvilade
vi ut en stund och funno, att vi gjort underverk.
Lärosalen 112 sag rent af respektabel ut. För
att det bela skulle göra ett ännu mera
imponerande intryck, satte vi slutligen upp ett rep, förgylldt
med guldbrons och försedt med väldiga tofsar,
hvilket skulle hålla ’massan’ pä sex fots afstånd
från konstverken. En skylt placerades utanför
för att draga allmänhetens uppmärksamhet till
utställningen.
"Tidigt följande morgon anställde Lotave en
studerande, som skulle sitta vid dörren och sälja
biljetter. Om han icke trodde sig om att ensam
sköta affären, skulle han fä skaffa sig sä mänga
biträden, som behöfdes.
"Fram på dagen började extratågen att komma,
fullproppade med folk. Lotave och Malm
marscherade fram och tillbaka i korridoren utanför
nr 112. väntande på att mängden skulle komn a
den vägen och beredda att stå till tjänst med r.id
och dåd och biljetter, 0111 biljettförsäljaren skulle
få svart för att reda sig. Hela skolan och staden
sågo ut som en myrstack, men icke en enda
människa förirrade sig till nr 112. Det var som för
häxadt. Lotave och Malm ledsnade på att
patrullera och kommo upp till undertecknads rum.
Då och då skickades en af oss ned för att
kun-skapa. Situationen var alltjämt lika hopplös.
Lotave utöste sin vredes skålar öfver den
ociviliserade och ovärdiga publiken. Klockan se\ gingo
vi ned igen. En gammal gumma var den enda
lefvande varelse, som fanns i nr 112. Hon tycktes
emellertid vara besjälad af det sanna, lefvande
konstintresset, ty hon hade klifvit öfver repet för
att på nära håll taga de odödliga mästerverken i
betraktande. Med högra handen kände hon
försiktigt på en af Lotaves dukar. Värt misshumör
upplöstes i hejdlös munterhet, då vi åter kommo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
