Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Minnen från min tid i Lindsborg och Kansas. Af dr Emil Lund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 IO LINDSBORG
bägge distrikten, som vi nu senast sysslat med,
ja, för konferensen och hela synoden: den 16
februari slutade Carl A. Swensson plötsligt sitt,
mänskligt att döma, alltför korta jordelif, och
den 3 september gick A. Wåhlin efter ett
långvarigt lidande från oss in i "Guds rolighet". Om
den förre få vi talas vid längre fram i
minnesteckningen. Och i fråga om den senare säga vi
blott, att vårt samfund genom hans bortgång
förlorade sin kanske mest originella och helt visst
en af sina allra kraftigaste predikanter.
* * *
De ställen inom Smoky Hill-dalen, från hvilka
jag har mina talrikaste, bästa och största minnen,
äro Marquette och Lindsborg, hvarför ock dessa,
hvar för sig, förtjäna ett särskildt kapitel uti
denna min teckning.
Marquette
Du lilla stad med ditt Elim, du är dyrbar för
mitt hjärta. Du hyste mig inom dig för en tid
af omkring tio år. Du bevisade mig idel
välgärningar. Vi stodo på förtrolig fot med hvarandra.
1 april 1897 kom jag med min familj till
Marquette; i mars 1906 lämnade jag det. Hvad som
där i början gjorde ett visst intryck på mig var
det förhållandet, att Elimförsamlingen hade inom
sig flera familjer från min födelseprovins,
Dalarne: Sjögrens, John Andersons, H. Hansons
m. fi. Af öfriga familjer, med hvilka jag hade
mycket att skaffa, minns jag tacksamt:
Thomp-sons, Renius’, P. J. Johnsons, H. Olsons, tre
familjer Håkanson, Roberts, A. J. Andersons, John
Carlsons, Ellvins, Alfr. Swensons, Carl Carlsons
med flera. Med dem alla, både dala- och icke
dalafamiljer, knöt jag fasta och oslitliga
vänskapsband ; vi växte som kära släktingar tillsammans.
Deras barn döpte och undervisade jag, en hel
mängd af dem konfirmerade jag; många af dem
bortgifte jag; några invigde jag till den sista
hvilan i den moderliga jordens gömma. Och mina
egna barn växte upp med församlingens.
Söndag efter söndag och äfven dessemellan
förkunnade jag för Marquetteborna Guds vilja och
råd om vår frälsning; under större delen af min
vistelse i Elim trakterade min hustru orgeln och
ledde sångkören.
Mina närmaste män i fraga om den kyrkliga
verksamheten voro R. A. Thompson, Marquettes
mångårige borgmästare och församlingens så godt
som ständige sekreterare och
söndagsskolföreståndare, samt P. J. Johnson, församlingens
hedersdiakon i det ordets fulla bemärkelse. Sommaren
1903 hade jag tjänstledighet i och för en europeisk
resa, som tillförde mig mycken både glädje och
nytta. Församlingen förestods da på ett mycket
tillfredsställande sätt af den broder, som nu är
hennes pastor; vid den tiden var han teol.
studerande. Vid min återkomst hem mottogs jag af
församlingen pa ett särdeles storartadt och
hjärtligt sätt, ett mottagande, som broder André
välvilligt skildrat med följande ord: "Emellertid
ville dr Lunds församling på ett särskildt sätt
tillkännagifva sin glädje öfver att den duglige och
älskade församlingsläraren var välbehållen hemma
igen, att herde och hjord, efter en liten tids
skilsmässa, voro återförenade. Därför samlades stora
skaror af församlingsmedlemmar i kyrkan på
torsdagsaftonen den 13 augusti för att bringa pastorn
sin hyllning. Studerande A. André, som under
dr Lunds bortovaro varit pastorsvikarie, höll till
pastorn ett välkomsttal och tolkade de församlades
glädje öfver att Gud så nådeligen bevarat deras
pastor på färden öfver land och haf, så att han
nu stod åter ibland dem och på nytt kunde
upptaga arbetet i ordet och läran. Kyrkorådets
sekreterare, hr R. A. Thompson, virade en
tacksamhetens minneskrans åt den älskade läraren i ett
nätt tal samt öfverlämnade åt honom å
församlingens vägnar en penningsumma. Rörd och
tacksam tackade dr Lund för den kärlek, gifmildhet
och tillgifvenhet, som den kära församlingen så
ofta och särskildt nu visade sin herde. Mycket
skönt, sade han, hade han skådat på sin resa, men
skönare är dock det kärleksband, som så innerligt
förenar Guds barn på jorden, förenar lärare och
åhörare i Guds församling. — Det var en vacker
hyllningsgärd, och församlingen hedrade sig själf
därmed att den hedrade sin lärare."
Underligt nog skulle jag få mitt allra hemskaste
minne från den tid, jag vistades i Marquette,
denna plats, från hvilken jag eljest äger blott ljusa
minnen. Den "tornado", som gick fram däröfver
vid midnattstid den 9 maj 1905, och som kostade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
