Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Några brev och en tidskrift - Strindberg, bröderna Brandes och skåningarna: Ola Hansson, Axel Wallengren, Emil Kléen, Bengt Lidforss, Thorild Wulff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
På tal om böcker och författare nämner han i ett brev i
januari 1889, att han står i beröring med Strindberg och är en
varm beundrare av hans ”Fröken Julie”, som dömdes så hårt
i Sverige, när den utkom. Däremot trodde han icke på
Strindbergs teater efter Paris-manér. Även om han nådde till en
första föreställning, bleve det ingen seger för honom, då han
inbillade sig, att allt berodde på repertoaren och utförandet
var honom likgiltigt. Han komme att låta sina egna skådespel
spelas av rena dilettanter. Men han var ej lättrådd, och
en var må väl för övrigt ha rätt att här i världen gå sina
egna vägar. När Heidenstams ”Hans Alienus” utkom 1892,
förklarade han sig oförmögen att beundra den. ”Jag har den
tro”, skrev han, ”att Heidenstam absolut intet vet om
Sardanapal”. Edvard Brandes hade i sin ungdom studerat
österländsk filologi, och I. P. Jacobsen kallade honom i ett brev
skämtsamt: ”Du glade Araber i Ispahan!” Under sin
frivilliga landsflykt i Norge, sedan han lämnat riksdagen med
anledning av den olust, som gripit honom efter den politiska
vänsterkapitulationen i Danmark, skrev han även ett
skådespel ”Muhammed” med ämne från Österlandet.
Det sista brev från E. B. till Thyselius, som finns i behåll,
är från Kristiania, där han firade jul 1903 med dotter,
barnbarn, svärson och svärföräldrar. ”Mina förhållanden är så
vittförgrenade”, skrev han. Flera år förut hade han
betecknat sig själv som en gammal man. Det var han inte. Född
1847, fem år yngre än brodern Georg, var han ännu vid denna
tid inte mer än några och femtio och vid en strålande vigör,
men han hade kommit ut tidigt och hunnit med mycket, varit
folketingsman 1880—94, aktiv journalist, politiker, litteratur-
och konstkritiker samt produktiv skönlitterär författare,
grundläggare jämte Hörup av tidningen Politiken 1884 och
dess redaktör efter Hörups inträde i regeringen 1901 till 1905.
Sin mest betydande gärning hade han emellertid då framför
sig. Som radikal medlem av landstinget 1906—27 och
finansminister 1909—10 samt 1913—20 utvecklade han en kraft och
förslagenhet, som gjorde honom omistlig. Som politisk jour-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
