Bannlyst / Mötet Author: Selma Lagerlöf Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

MÖTET.

Två dagar senare satt Lotta Hedman på en skjutskärra och skakade framåt en stenig landsväg i Algeröds socken, som ligger i östra Bohuslän, långt från havet, ända uppe vid Dalslandsgränsen.

"Bevare oss väl", tänkte hon, i det hon såg sig omkring, "här är det värre än i Lappland. Så mycken naken bergmark har jag inte sett förr i mitt liv. Hur kan människor leva och få sin bärgning i en sådan stenöken?

Hon befann sig i själva verket i en trakt, som var helt uppfylld av en bred, platt bergvidd. Enar och Ijungtuvor, smagranar och mossa klädde den ställvis, men stenen låg överallt i dagen.

Ju mer hon såg av landskapet, dess mer misslynt blev hon.

"Vad i all världen har Sigrun och hennes man tänkt på, som har flyttat till en sådan trakt?" undrade hon. "Förut lär de ju ha haft det bra. Nära havet, välbärgad församling, människor runtom. Varför har de dragit sig undan till en sådan ödemark?"

Den där steniga trakten meddelade henne något av sin egen hopplöshet.

"Här kan varken prästen eller någon annan få något att leva av. Ja, jag får väl ge mig i väg hem tillbaka, om de inte har så mycket, att de kan ta emot mig."

Just nu föreföll det henne inte så välbetänkt, att hon hade gett sig åstad till sin läskamrat Sigrun Rhånge utan att vara varken väntad eller ombedd. Hon borde allt ha skickat hälsningar genom Sigruns föräldrar eller på något annat sätt underrättat om sin ankomst.

"Herregud!" tänkte hon, där hon satt på skjutskärran. "Alltsedan Sigrun flyttade från Stenbroträsk för sex år sen, vet jag nästan ingenting om henne. Hon skrev ju ett par brev första året, och den sommarn hon var hemma och hälsade på såg jag henne några gånger, men vi gjorde just ingenting, varken hon eller jag, för att liva opp vänskapen.

Jag får ju inte glömma de vackra brev jag fick från henne, när hennes lilla dotter var född. De gjorde mig stor glädje. Hon ville till och med, att jag skulle flytta ner till henne och hjälpa henne att sköta om flickan. Men jag kunde ju inte resa från föräldrarna, och jag hade väl ingen lust heller. Jag tyckte, att det var svårt att komma till Sigrun som piga, och jag var rädd för mannen. I alla fall har jag nog ångrat mig sedan, för när flickan dog, så kunde jag inte låta bli att tänka som så, att om jag hade varit hos Sigrun och hjälpt henne med barnet, så hade det kanske fått leva. Och Sigrun kanske tänker på samma sätt. Alltsedan den tiden har jag inte hört ett ord från henne."

Hon började känna ett starkt tryck över bröstet. Hela denna resa var troligen alldeles överflödig.

"Ja, det får vara, som det vill", avvisade hon sin tilltagande ängslan. "Varje dag hörde jag röster och maningar, som befallde mig att fara. Jag hade ingen ro under mina uträkningar. 'Först Sigrun, Sigrun i första rummet', svarades det mig, när jag ville veta något om kriget och tusenårsriket. Och när far och mor var döda och bror hade övertagit stugan och lämnat den usla källarkammarn åt mig, ja varför skulle jag inte ge mig i väg och se efter om hon behövde mig? Seså, Lotta Hedman, raska opp dig! Du har i alla fall fått se något av världen. Du har inte kastat bort dina pengar alldeles i onödan."

Just när hon på detta sätt försökte liva upp sin sjunkande tillförsikt, höjde skjutsbonden piskan och pekade mot ett spetsigt, svart kyrktorn, som reste sig ur en träddunge. -Se där har vi kyrkan ! sade han. Nu är vi snart framme. Strax därefter började vägen sänka sig ner mot en smal dal. Man såg en slingrande älv på dalbottnen, gårdar, hus, åkrar, träddungar och en liten vit kyrka. Men innan de ännu var nerkomna i dalen, höjde skjutsbonden piskan än en gång. När Lotta Hedman hörde dessa ord, tilltog trycket över bröstet, så att hon knappt kunde andas. Allt hennes mod försvann.

"#, varför har jag gett mig ut på det här sättet? tänkte hon. Sigrun kanske inte en gång kommer ihåg mig. Varför har jag kastat mig ut i det här äventyret? Är det bara för att bli försmådd och gjord narr av?"

När skjutsbonden, som trodde, att hon skulle till prästgården som tjänarinna, frågade om hon ville, att han skulle hålla in hästen, så att hon fick hälsa på sin nya matmor, blev hon alldeles förvirrad.

-Gud i himlen! suckade hon. Jag har inte lust till något annat än att vända om.

Sedan, när Sigrun bara var ett par steg före dem, blev ångesten så stor, att hon inte kunde härda ut. All tro på maningar och röster svek henne. Hon sträckte ut handen och fattade tag i tömmarna.

-Vänd för all del! ropade hon. Jag ska inte fara längre. Jag är visst kommen orätt.

Men de var så nära då, att Sigrun hörde henne och vände sig om. Och när hon såg den främmande kvinnan, som ville ta tömmarna från skjutsbonden, for ett litet leende över det allvarliga ansiktet.

Men i nästa ögonblick lade hon handen på hjärtat, leendet dog på läpparna, och hon skyndade fram mot den akande.

-Är det du, Lotta, är det verkligen du? sade hon, och hon hade tårar i ögonen.

Men när Lotta såg, att hon grät, så kunde hon inte tro annat, än att Sigrun tänkte på sin lilla flicka, som hade fått dö, därför att hon inte hade kommit för att sköta om henne.

Hon kastade sig ner ur kärran, och hennes mening var att falla på knä på landsvägen och be Sigrun om förlåtelse.

Men innan hon hade kommit så långt, fångade Sigrun upp henne i sina armar och sade, att hon var så glad, så glad att få se henne.

Och det gick upp för Lotta, att Sigrun grät av glädje, därför att hon hade kommit.

Och hon blev själv mycket glad och tyckte, att detta var det största, som någonsin hade hänt henne. Men på samma gång tänkte hon: "Vad Sigrun måtte vara olycklig! Inte skulle hon bli så glad åt att få se sin gamla fattiga läskamrat, om hon inte vore olycklig."