Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 4. 30 Januari - Kampen om klockan. Av B. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slut får Olof gå med mig in på mitt
rum för att hämta klockan.
— Den uslingen, sade Ragnar till
sig själv, då han gick hem från
skolan, den uslingen, som inte ville ut med
sanningen och på det sättet orättvist
listade till sig klockan! Det’hade jag
aldrig trott om Olof, att han kunde
vara så simpel. Han är förstås glad
nu och menar, att han gjort det
riktigt bra, men jag tycker han burit sig
mer än tarvligt åt.
Men Olof, stackarn var heller inte
vidare lycklig, när han gick hem. Han
hade visserligen den eftersträvade
dyrgripen i fickan, men han hade vunnit
den genom — en lögn. I det längsta
försökte han muta sitt anklagande
samvete med att han dock inte ljugit.
Men till sist måste han erkänna för
sig själv, att han i alla fall inte sagt
hela sanningen.
Då Ragnar någon timme senare var
ute på stån i ett ärende, fick han syn
på Olof, som han tyckte såg strålande
glad ut.
— Ja, du är nog glad över att ha
slagit ut mig och fått den fina
klockan genom din lömskhet och falskhet,
tänkte han. Först överrumplade du
mig på detta lömska sätt, så att jag
glömde mig. Men jag tycker då inte,
att det är något att vara glad för i
grund och botten, och om jag nu ta-
De gick hemåt som de bästa vänner.
lade om hela sammanhanget för
läraren, kunde det nog hända du fick
lov att lämna klockan tillbaka. Men
jag skall inte skvallra, slöt han sin
monolog och knöt handen i byxfickan.
Ännu senare på eftermiddagen gick
Ragnar och några av hans kamrater
ut på fjorden för att pröva
skridsko-föret. Gång på gång blev han
tillfrågad, hur det kom sig att han i sista
stund förstörde sina utsikter genom
att viska till Olof. Men Ragnar teg
som muren i den frågan.
Det var en strålande vinterafton
med den yppersta skridskois, och
nöjet blev inte mindre därigenom, att en
isbrytare uppenbarade sig och plöjde
en bred vattenväg genom isen. Det
var förstås extra roligt att på
skridskorna gå isbrytaren så nära som
möjligt. Men var hade Olof blivit av?
Skämdes han kanske att visa sig för
kamraterna, och för Ragnar i
synnerhet? Ja, det var nog inte alldeles
utan det, men äntligen kom han, då
de andra var på vägen hem.
— Kom får jag tala med dig,
Ragnar, sade han, då han fick öga på
kamraten, låt mig tala med dig utan
att någon annan hör på.
— Nej du, jag vill inte tala med en
sådan usling som du!
Mer blev inte sagt. Olof drog iväg
bortöver isen, och Ragnar gick hem.
— Jag undrar, om Olof känner till
rännan därborta, tänkte Ragnar. Det
är ju mörkt redan, och han kan lätt
ramla i. Det är nog ändå bäst, att jag
sticker efter och varnar honom.
Just i samma ögonblick kom
läraren gående, och de mötte varandra
mitt i skenet från en gatlykta.
— Jaså, är det du, Ragnar, sade
han. Jag kan tala om för dig, att Olof
kom till mig i eftermiddag och
berättade, hur det gick till, att du glömde
dig och viskade. Han lämnade
tillbaka klockan och sade, att det var du,
som borde ha den. Nu är den hos
mig, och–-
Mer fick han inte, sagt, ty utan att
säga ett ord, stack Ragnar iväg och
necl mot fjorden.
(Forts, å sid. 31.)
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
