Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 11. 19 Mars - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då stormen måste fly.
— Av J. S. —
Vinden hade bråttom på sin färd
österut. Den kom från Medelhavet.
Där hade den fått fart, ty ingenting
hade hindrat den. Men uppöver de
bergåsarna, över vilka den måst
klättra, hade den haft det arbetsammare.
Farten sjönk ganska mycket.
Äntligen hade den dock nått den högsta
punkten, och det var värt besväret.
Framför sig hade vinden nu en bred
dalgång och på andra sidan av den
höga berg igen. Men bortom dem låg
den stora vida öknen, där den kunde
få jaga fram, så fort den ville.
Dalgången var för bred att hoppa
över. Vinden måste därför rutscha
utför sluttningen för att sedan arbeta
sig upp på andra sidan. Men det
kunde ju vara intressant att få göra en
utflykt ned till den lilla sjön, som låg
där så lugn och vacker. Kanske
kunde han ställa till litet oro och reta
vågorna till vrede. Ty en sådan fyr var
han, vinden.
Mitt ute på sjön vaggade en liten båt
fram i godan ro. Den var nästan
överlastad av de dussin män, som satt
i den. Men de ville ju alla vara med
i samma båt, som ledaren var i, och
vädret var ju så vackert. Det hela
verkade ofarligt, när man startade.
Framme i fören låg ledaren och sov.
Han hade haft så mycket att stå i
under dagen, så han hade rätt att vara
trött.
Den äldste av männen verkade dock
en smula orolig. Än tittade han på
ledaren och än tittade han åt väster. Van
fiskare som han var, tyckte han inte,
att det såg riktigt lovande ut. Molnen
tornade upp sig i väster och siade om
oväder. Fiskaren tyckte nästan han
såg, hur vinden rullade ned utför
bergsluttningarna och nalkades dem med
stormsteg.
Rätt vad det var kom också
stormvinden över dem. Den inte bara tjöt
av förnöjelse — eller rar det kanske
av ilska — utan den rev också upp
vattnet, så att det började svänga i
väldiga vågor. Så liten och fullsatt
som båten var, började den snart att
fyllas med vatten.
Det blev oro ombord. Alla såg mot
land och begrep, att de inte som
situationen nu var, skulle kunna hinna
dit. Undrande tittade de ock mot
fören. Tänk, att han kunde sova i detta
oväsen!
— Det är kanske bäst, att vi väcker
honom i alla fall, sade de till varandra.
De dröjde nog i det längsta, men till
slut var allt mod borta hos dem och de
tog sig för att skaka honom vaken.
— Hjälp oss, Herre, vi förgås,
ropade de med en mun i sin
förskräckelse. Vad väntade de, att han skulle
göra. Ah, något skulle han kanske
ändå kunna hitta på, han som hjälpt
dem på så många andra sätt.
Jesus reste sig upp från sin
sovande ställning och tittade sig omkring.
Först såg han på ovädret och sedan
på lärjungarna. Han såg deras
oroliga, förskrämda ansikten och tyckte
synd om dem. Ack, vad de är
lätt-skrämda, tänkte han.
— I klentrogne, varför är ni
rädda, frågade han dem.
Men han väntade inte på svar. De
hade intet sådant att ge heller. I
stället vände han sig till sjön, sträckte ut
sina händer och ropade med hög
stämma, så såväl stormen som vågorna
överröstades:
— Tig, var stilla!
Då hände det något underligt för de
sjövana männens ögon. Vinden fick
genom Mästarens rop väldigt bråttom
att ge sig iväg uppför höjderna i öster
och ut i öknen. När inte den var där
längre, hade vågorna intet att reta sig
på, så att de tvingades att också
lugna sig. Tydligt såg lärjungarna, att
deras Mästare hade makt att få till och
med naturens krafter att lyda honom.
82
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
