Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 16. 23 April - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Blinda Stina
— Av dövstummissionär Alma Frisk. —
Stina var en duktig liten flicka. Ilon
var hemmets solstråle, alltid var hon
glad och språksam. Mon tyckte
mycket om blommor, och därför var hon
storfört just, när mor tog henne med
ut i trädgården, ty där fanns så många
blommor all se på. Mor hade sagt,
att hon icke fick rycka upp
blommorna utan endast se på dem.
En solig varm höstdag var Stina
ensam ute i trädgården. Ännu fanns
det blommor kvar, ty hösten hade
icke hunnit komma med någon frist.
När Stina såg de vackra blommorna,
glömde hon alldeles bort mors
förmaningar alt icke rycka upp dem.
Helt plötsligt börjar hon plocka den
ena blomman efter den andra och
lägger dem i en hög. Del är gula, röda,
vita och blå blommor. Stina stod och
såg på de blommor hon plockat.
Mycket försiktigt log hon dem upp i sin
famn, sprang in till mor med dem.
Nu var far inne från sitt arbete. Stina
delade blommorna mellan far och
mor. Några blommor behöll hon själv
och sade:
— Stina skall gå upp till himmelen
och ge mormor blommor, så blir hon
glad.
Sedan kröp Stina upp i mors knä
och sade i bedjande ton:
— Mamma, följ nu med mig till
mormor.
Mor stryker sin flicka över pannan
med sin hand och sade:
— Vi kan inte komma till mormor
i himmelen, ty vi har inte fått några
vingar än att flyga med.
Stina, som alltid var så glad,
började bittert gråta. Hon slog sina armar
om mors hals. Mor kände, att Stina
var feberhet och sjuk. Hon bäddade
ner henne i sin säng och vakade
troget vid sjukbädden. Påföljande dag
blev Stina mycket sämre. Far sände
bud på doktorn. Då denne undersökt
henne, sade han:
— Flickan kan nog inte överleva
denna sjukdom, hon är svårt sjuk.
Det är hjärnhinneinflammation hon
har.
När läkaren lämnat sjukrummet,
där lilla Stina låg, böjde far och mor
sina knän bredvid flickans bädd och
bad:
— Gud låt oss behålla vårt barn.
Tag inle från oss lilla Stina.
Gud hörde deras bön. Efter någon
tid tillfrisknade lilla Stina, men vad
hade hänt? Jo, sjukdomen hade
berövat henne synen. Hon var blind.
Aldrig mer fick hon se dagens ljus,
aldrig mer se de vackra blommorna,
aldrig mer se far och mor. Vi förstår
nog föräldrarnas sorg. Men de
tackade Gud därför, att de fick behålla sin
lilla flicka.
Stina vande sig så småningom att
leva i mörker. Ilon var blott något
mer än tre år gammal, då hon blev
blind, och hon glömde snart bort, att
hon någon gång sett. Ehuru hon inte
kunde se med sina ögon, lärde hon
sig se, fast inte på samma sätt som vi.
Hon »såg» med sina fingertoppar
genom att känna med sina fingrar på
det föremål, hon ville studera.
En dag kröp Stina upp i fars knä,
hon såg på sin far genom att känna
med sina händer i hans ansikte. Hon
var särskilt intresserad av fars näsa,
gång på gång löpte fingarna över den.
Så kände hon noga på sin egen näsa.
Jublande glad utropade hon:
— Far och jag har precis lika
näsor, men fars näsa är större än min ...
Fastän Stina lever i mörker, kan
hon likväl sprida solsken och ljus
omkring sig genom sitt glada och soliga
sätt. Ilon älskar också Jesus och vill
gärna sjunga sånger om himmelens
ljusa land, om det land, »där ingen
död skall vara, inga lårar, ingen natt»,
där ingen skall vara blind och ingen
stum. Alla skall se vad härligt Gud
berett.
122
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
