Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 20. 21 Maj - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag vill inte.
— Av Jo P-sen. —
Vilka öknamn man kan få! Orvar
var i grund och botten en pigg och
hurtig pojke i åtta-nioårsåldern, men
både syskon och kamrater kallade
honom »Jag vill inte».
Det var syskonen, som började ge
honom det namnet. Det förhöll sig
nämligen så, att han närhelst far och
mor krävde lydnad av honom,
svarade med att grina illa och säga: »Jag
vill inte». Till en början brydde sig
inte någon så mycket om det. Man
bara skrattade åt pojken. Men med
tiden blev det ett ganska tråkigt
förhållande.
Orvar höll nämligen på med att
svara: »Jag vill inte». När mor bad
honom gå ett ärende, fick hon det
svaret. Och när far begärde,, att få vara
ostörd i sitt arbetsrum, svarade han
ungefär lika. Likaså sade Orvar till
äldre bror, då denne bad honom vara
tvst, därför att brodern skulle läsa sina
läxor.
Detta tråkiga svar gjorde mor så
ledsen, att tårarna började titta fram hos
henne, då Orvar svarade henne med
sitt »Jag vill inte». Far måste ta i med
hårdhandskarna för att vänja honom
av med den fula vanan. Det hade en
viss åsyftad verkan. Han lärde sig
svara på ett annat sätt. Nu fick man
alltid höra efter en tillsägelse ett långt
utdraget: »Jaaa!» Men inte blev
förhållandet bättre för det. Han lydde
inte i alla fall. Orvar hade bara lärt
sig att svara ja, men i gärning sade
han: »Jag vill inte».
Det var nu, som syskonen började
ge honom hans öknamn. Det retade
honom, men förbättrade honom inte.
Hur det nu gick till, råkade en av
bröderna ropa det öknamnet efter honom
en dag, då Orvar var ute och lekte
bland sina kamrater. Sedan var det
färdigt. Nu dröjde det inte länge,
förrän hans kamrater litet till mans
använde detta öknamn för Orvar.
Först blev Orvar förargad. Sedan
blev han ledsen. Men han kom ändå
inte att tänka på, att han själv var
orsak till öknamnet. Någon tanke på
sig själv och sitt tråkiga uppförande
hade han inte. En dag blev dock
tvungen att tänka därpå. Det var när
en till trakten inflyttad kamrat frågade
honom, varför man kallade honom så.
I häpenheten visste inte Orvar vad
han skulle svara. För att de är dumma,
för att de är stygga rann det genom
hans hjärna att svara. I samma
ögonblick kom han att tänka: »Är de
verkligen det!» Det hade ju hänt, att hans
egen mor kallat honom så någon gång.
Inte var väl hon stygg eller dum!
Varför kallades han då: »Jag vill inte»?
Han måste lämna sin nyfunne kamrat
och gå bort och fundera på saken ett
slag.
Under dessa funderingar kom han
ihåg, hur han slutat att svara de orden
men i stället fortsatt att vara ovillig till
både lydnad och hjälpsamhet. Han
kom också ihåg, hur ofta mor blivit
ledsen på honom och hur far blivit
förargad. Han förstod nu, att det
bakom fars förargelse också låg sorg
över pojken, som inte ville vara lydig.
Nu blev Orvar själv ledsen och
skyndade sig in till mor för att säga henne
allt.
— Förlåt mig, lilla mamma, sade
han och anförtrodde henne alla sina
tankar.
Det glimmade till av glädje i mors
ögon, och hon slöt sin lille pojke i
famnen och började tala om för
honom, hur ledsen hon ofta varit men
hur hon bett till Gud, att han skulle
ge lille Orvar ett annat sinne. Hon
talade också om, hur glad hon skulle
bli, om hennes duktige pojke ville lära
sig att både i ord och i gärning svara:
»Jag vill».
Med tiden lärde sig Orvar detta.
Och med tiden försvann det tråkiga
öknamnet. Det passade honom inte
längre.
154
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
