Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 22. 4 Juni - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tankarna gå till modern, som låg sjuk
hemma och så väl behövde hans
förtjänster. Några nya skor kunde hon
rakt inte skaffa honom.
Med långsamma steg gick Walter
ut genom dörren. I trappan stannade
han och såg sig tillbaka genom den
öppna dörren till ytterrummet. Han
märkte då, att pojken, som satt där,
följde 1 honom med ögonen. Walter
vände sig hastigt om och började gå
nerför trappan.
— Vänta ett ögonblick, ropade den
andre efter honom. Varför har du
inga skor, frågade han i lägre ton.
— De gamla var utslitna, så jag
måste kasta bort dem. Jag har inte
haft arbete på en hel månad, och mor
har varit sjuk i snart två år.
—- Har du strumpor?
— Ja, ett par.
— Nåväl, du kan få låna mina skor,
tills du fått din första avlöning. Vad
säger du om det?
— Om du visste, hur gärna jag vill
ha platsen!
— Ja, skynda dig nu hem efter
strumpor och vänta på mig nere i
portgången. Men du får ge dig iväg
genast, om du skall hinna tillbaka till
klockan sex.
Och Walter sprang allt han kunde.
Redan flera minuter före sex stod han
i portgången, halvt rädd för att den
andre inte skulle stå vid sitt ord. Men
det dröjde inte länge, förrän hans nye
vän kom ned till honom.
— Sätt dig här och ta på
strumporna så länge. Jag kommer klockan sex.
Walter gjorde som den andre bett
honom. Snart kom hans vän tillbaka,
satte sig bredvid honom och tog av sig
skorna.
— Detta är det enda par jag har,
sade han. De är ju inte fina, förstår
du, men duger de till mina fötter, så
må de också gå an åt dina. De kostar
en hel dollar, så du får lov att vara
aktsam om dem. Du får inte glida på
golvet eller sparka mot bordsbenet
med dem. Pröva den här!
— Den passar utmärkt, sade
Waller.
— Det är bra. Skynda dig nu och
få på den andra! Mitt namn är Tom,
och jag bor i Rooseveltsgatan 989. Där
finns ett bageri i gården, så där är
öppet hela natten, och bagaren känner
mig väl. När du blir fri klockan två,
skall du lämna skorna till honom. Jag
skall förresten tala om för honom, att
du kommer. Men lura mig nu inte, för
gör du det, så förlorar jag min plats i
morgon.
Tom stoppade sina strumpor i
fickan och gick barbent hem. Walter
gick upp på kontoret och började sitt
arbete. I sitt hjärta välsignade han
Tom, som redan från början uppträtt
som eri hjälpsam och god kamrat.
Tack vare honom skulle Walter kunna
arbeta och förtjäna pengar och därmed
kunna hjälpa sin sjuka mor.
En vecka fortsatte de på detta sätt,
fortsatte att slita samma par skor. Tom
hämtade varje morgon sina skor hos
bagaren, och varje afton fick Walter
låna dem på nytt. Då veckan var slut,
kunde Walter köpa sig ett par skor,
och därmed upphörde
»Skokompani-pt». Men det vänskapsband, som
knutits på detta ovanliga sätt, var inte
förbi därmed. Det håller alltjämt mellan
Tom, som nu är anställd på
tidningens annonsavdelning, och Walter, som
avancerat till referent.
Dagens bild.
Unga vittnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
