Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 24. 18 Juni - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fjäriln vingad syns . . .
— Av Birgitta. —
— Hör ni pojkar! Vad håller ni på
med där?
Kalle och Bengt tittade halvt
förskräckt bort på en man, som slagit
sig ner på parksoffan. Han hade lagt
ifrån sig tidningen och satt just nu
och tittade på dem. Kalle vred sig litet
beskyddande framför Bengt, men
sekunden därefter var det någonting,
som på rädda vingar lyfte och flög ur
fångenskapen i Bengts hand. Det var
en fjäril, som på blågulglänsande
vingar försvann i solskenet, bort över
grönskande gräsmattor, genom buskar
och lyfte högre och högre mot det fria.
Det var precis, som om den lilla
bevingade varelsen ville pröva sina
vingar efter fångenskapen, och då dessa
visade sig kunna bära honom, steg
hans lyckokänsla, och han steg högre
upp och flög långt i den fria rymden.
— Hör ni pojkar! Kom hit ett slag!
Kalle tittade på Bengt. Bengt tittade
på Kalle.
— Det kanske är bäst, att vi smiter.
— Å, han ser inte farlig ut.
De gick fram till soffan.
— Sätt er!
Det var tyst en stund. Pojkarna
tittade ner på grusgången, och den gamle
mannen satt och ritade i sanden med
sin käpp. Han satt och tänkte och
försökte fånga ett förflutet minne, som
fanns där inombords, fast det var
länge, länge sedan han letat fram det.
— Jag såg, att ni hade en fjäril,
pojkar. Stämmer det?
— Ja.
— Varför fångar ni de där?
— Vi släpper dem nästan genast,
sade Kalle ivrigt.
— Ja, det tror jag, men lossnar inte
ibland en vinge under det den
stackaren försöker göra sig fri?
— Ja, jo, ja, kanske.
— Det tänkte jag också. När jag
var ungefär som ni, kanske sju år
gammal, då hade jag samma nöje. Jag
sprang genom parkerna och försökte
fånga fjärilar. Ibland fick jag fatt i
någon, tog den mellan pekfingret och
tummen och höll så fast vingarna.
Många gånger hände det, att en vinge
lossnade. Men detta hindrade inte, att
jag, så fort jag fick se någon ny
glänsande fjäril, greps av samma iver och
försökte fånga den. Jag förstod nog i
mitt unga pojkhjärta, att det kunde
inte vara riktigt rätt, men eftersom
ingenting hände mig, forsatte jag. Det
enda förmaningsordet fick jag av mor
en dag, då hon fick se mig jaga fram
över gräsmattan för att fånga en
fjäril.
— Erik, ropade hon, du får inte
jaga de där vackra fjärilarna. Gud har
skapat dem för att vi människor skall
känna glädje inom oss, och Han
vårdar sig om allt skapat.
Jag hejdade mig, och jag beslöt mig
för att låta fjärilarna vara i fred den
dagen.
Dagens bild.
Allt vittnar om Gud.
Sen på liljorna .. .1
187
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
