Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 28. 16 Juli - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Jag är förfärligt tacksam för
erbjudandet, men hur ska du kunna
komma in till stån varenda dag,
undrade tandläkaren och blinkade
illmarigt mot Bo.
Ja, det hade han ju inte tänkt på,
förstås.
Efter en stund var Lisa färdig och
fick stiga ur stolen.
— Nå, gjorde det mycket ont,
frågade tandläkaren.
— Neej, det kändes knappast,
svarade Lisa uppriktigt. *
-— Då skulle det vara din tur då,
unge man, sade han och vände sig mot
Bo.
— Jag tror inte, att jag har några
hål, stammade Bo, som inte tyckte det
var så roligt längre, nu när det gällde
honom själv.
— Ja, det är det vi ska se efter, sade
tandläkaren och lyfte resolut upp Bo i
stolen, trots dennes ihärdiga protester.
Vid undersökningen visade det sig
emellertid att Bos tänder var hela och
friska, och med en djup suck av
lättnad kravlade han ner igen.
När tandläkaren sedan kom ut med
barnen i väntrummet, hade de mycket
att berätta för far och mor.
— Jag hade två hål, som farbror
har lagat, och jag skrek inte ett dugg,
sade Lisa stolt.
— Inte jag heller, sade Bo, som inte
ville vara sämre.
— Det var väl inte så underligt, du
som inte hade några hål att laga, sade
Lisa överlägset.
— Ja men, jag skrek inte när
farbror tittade i munnen på mig, sade Bo,
förargad över att ha blivit avslöjad på
— Jag vågade inte. För tänk om
pojkarna hade fått veta det. . .
— Ja, ja, pojkarna kan vi väl hålla
utanför den här saken. Men gör inte
så en annan gång!
— Nej mamma, viskade Maj
mellan tårarna. Får skatan leva då?
— Ja, lilla barn, svarade mamma
och drog ner Maj under sitt täcke,
där hon snart somnade in med ett
lyckligt leende på läpparna.
ett så hänsynslöst sätt, eller gjorde jag
det, farbror?
— Nej, jag tycker, att ni var riktigt
modiga båda två, sade tandläkaren
godmodigt skrattande.
Sedan de varit i några affärer och
handlat en del saker, ja, det var ju
mor som handlade förstås, och Bo och
Lisa tittade på och talade om för
henne, vad de tyckte, att hon skulle köpa,
så hamnade de till slut på ett stort
konditori.
Bakelsekalaset var snart överstökat,
och därefter var det tid att åka hem
igen. På hemvägen var de åtskilligt
gladare, än vad de varit, då de var på
väg till staden. De tjattrade och
pratade om allt de såg genom bussfönstret
och målade så utförligt ut
tandläkarbesöket, att passagerarna i bussen satt
och smålog åt dem hela vägen hem.
När de senare på dagen träffade
tillsammans med lekkamraterna från
gårdarna runtomkring, var de väldigt
viktiga och märkvärdiga. Elsa och
Stig tittade rysande på, när Lisa i
sanden ritade ett hål så stort som en
femöring.
— Men, sade Elsa lite tvivlande, då
var ju hålen större än dina tänder!
— Ja, du kan tro, att det var inte
mycket kvar av tänderna, när
tandläkaren hade borrat färdigt, sade Lisa.
— Kan du inte gapa så vi får se,
sade Stig.
Lisa gapade och pekade på
tänderna, som hade blivit lagade och de
andra sågo då två, knappast synbara
prickar.
-—- Äsch, det där var väl inget
vidare, sade Stig, då skulle ni sett när jag
var i stån och lagade tänder. -
Och så försökte de överglänsa
varandra med de mest fantastiska
upplevelser hos tandläkaren, tills de
slutligen tröttnade på detta och hittade på
något annat.
Men det dröjde länge, innan Bo och
Lisa glömde denna händelserika dag,
som börjat så ledsamt, men som
slutade så bra.
223
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
