Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 30. 30 Juli - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Prins Pip-pip.
— Av Per Silve. —
(Forts. fr. föreg, nr)
Pip-pip tyckte om att jaga. Hade
en fluga förirrat sig in i mitt rum,
dröjde det inte länge, förrän hon
hamnat i näbben på Pip-pip. En gång
behövde han en hel timma för att klara
ut en stor spyfluga. Han välte omkull
mitt bläckhorn, och än i dag
påminner den stora fläcken i mitt lexikon
om den vilda jakten.
Lilla Hildegunn kom rätt ofta in till
mig och Pip-pip. Men nu sparkade
hon inte upp dörren, som hon alltid
brukat göra förr. Nej, nu kunde jag
knappt höra, när hon kom smygande
in lätt på tå.
— Vet du, vem som förhäxat
prinsen, sporde hon och såg bort till
Pippip, som satt på bordet och vippade
med stjärten. Han har låtit förhäxa
sig för att få koma hit och träffa
Hil-derid, hon är ju vit och röd, så hon
är nog prinsessan. Jag är säker på att
hon är prinsessan, och prinsen har
kommit hit för att få träffa henne.
Hildegunn ville, att Pip-pip och
Hil-derid skulle trolova sig på stunden.
Hildegunn mindes den gången, faster
Vera förlovade sig. Då vankades
choklad och de godaste bakelser. Nu blev
det ingen ro att få, förrän mor tog till
att koka choklad och Hildegunn fått
en silverslant att gå ner och köpa
bakelser för.
Så blev Pip-pip högtidligen
trolovad med den vackra Hilderid. Men
de två, som saken gällde, var själva
inte så mycket med på kalaset.
Prinsen var ju förstås mycket glad i
kakor, men lilla Hilderid såg han
knappast på en gårig. Bara vid ett tillfälle
flög han fram och — hackade henne i
håret! Då blev Hildegunn röd av idel
Var barmhärtig mot djuren!
Att skrämma, reta eller plåga dem
är grymt.
förtrytelse. Jag skulle mest tro, att
Hildegunn inte längre var så bergfast
övertygad om att Pip-pip i själva
verket var en prins.
Så blev det söndag, en riktigt varm
sommarsöndag. Bäst som Pip-pip satt
och solade sig där på fönsterkarmen,
kom en annan sparv och satte sig på
muren utanför huset. Det kunde gott
ha varit hans bror. Det blev ett
samtal skall jag säga! De pep och
skvallrade värre än två kaffekäringar. Och
de vippade med stjärtarna och
brusade med vingf jädrarna. Så tycktes
sparven därutanför ha tröttnat på det hela,
för plötsligt flög han sin väg.
Då var det som Pip-pip mistat
vettet. Han flaxade mot glasrutan gång
på gång, for så ett par gånger runt i
rummet med rasande fart och satte
sig så på bordet och bara stirrade.
Nå, tänkte jag, du är bara min gäst,
lille Pip-pip, och inte min fånge. Nu,
tyckte jag, var han så pass vuxen, att
han gott kunde »stå på egna fötter».
Och jag ville gärna, att han skulle få
leva i frihet därute, så som det bäst
passar en sådan där fjädrad liten
gynnare. Jag öppnade fönstret. I själva
verket var jag mest glad över att inte
längre behöva ha denna rätt
besvärliga gäst i rummet.
Snart var Pip-pip i fönsterkarmen
och flög därifrån ut och satte sig på
muren. Här gick han varligt åt alla
sidor, som om han inte vågat sig
längre. Nej, han tog en sväng tillbaka
till fönsterkarmen igen. Här pickade
han i sig några brödsmulor, skakade
på huvudet och nickade åt mig:
—- Tack för mig, pep han, Pip-pip.
Så for han ut i stån, och ut i stora
vida världen.
Prins Pip-pip hade inte förr
kommit åstad, förrän jag hörde skrik och
bråk ute i tamburen. Då jag såg efter,
var det Hildegunn och Hilderid, som
höllo ett sådant leverne. Hilderid hade
234
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
