Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 31. 6 Aug. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lina och Tulla.
"t
— Av Mörten Jensen. —
Lina sprang ut och ropade åt alla
sidor:
— Tulla, Tulla, Tulla!
Men där kom ingen Tulla. Hon var
varken att höra eller se. Lina gick ut
i markerna och ropade åt alla håll på
sitt kära lamm, som hon var så fästad
vid och som hon inte ville mista för
aldrig det. En eller annan olycka
måtte ha träffat Tulla, eftersom hon inte
kom. Antingen hade nog räven tagit
henne eller också hade hon gått vilse.
Det var smärtsamt för Lina att tänka
på, och allra mest smärtade det henne,
att hon slagit Tulla och talat hårda
ord till henne. Hon lovade sig själv,
att om bara Tulla kom tillbaka, skulle
hon vara ännu snällare mot henne än
förut och aldrig slå henne eller tala
hårt till henne mer.
Det hade nästan blivit afton, och
ännu hade inte Lina funnit sitt lamm.
Då kom hon att tänka på torvmossen
nära skolvägen. Hon ilade dit och
hoppade på tuvorna och ropade på Tulla.
Det dröjde inte länge, förrän hon
tyckte sig höra ett svagt, bräkande ljud.
— Åh, Tulla lever ännu, ropade
hon glatt och ilade i den riktning,
från vilken hon tyckte sig ha hört
lätet.
— Vad gör du där nere i mossen,
barn?, hördes i detsamma en stämma
uppe från vägen. Det var Linas far,
som kom från sitt arbete. Lina
svarade honom inte, ty hon var så
upptagen av den syn, hon nu såg, att
hon glömde allt annat. Ute i en
torvgrav satt Tulla och kunde inte komma
ur fläcken med sin egen hjälp. Då hon
fick se Lina, började hon bräka och
kasta med huvudet. Och utan att ana
någon fara skyndade Lina ut på det
farliga gungflyet för att hjälpa sin
älskling. Hon räckte ut handen för att
gripa tag i Tullas halsband.
I detsamma hörde hon rösten
bort-ifrån stigen:
— Tag dig i akt, barn!
Hon såg upp och skymtade sin far,
men i detsamma sjönk hon djupt ned
i gungflyet. Det blev så mörkt
omkring henne, att hon varken kunde se
Tulla eller fadern. I detta mörker
förnam hon en isande kyla. Men snart
klarnade det igen, och hon såg då
Tulla springande för livet och förföljd
av en hel flock bruna rävar. Men
lammet var ganska svart och med stora
hemska ögon, så att det såg ut som en
elak trollunge. Emellertid ilade det
fram emot henne för att undgå sina
förföljare, och när det kom fram, såg
hon, att det återigen var hennes
skinande vita Tulla. Hon lade sitt huvud
ned emot Tullas mjuka, varma päls
och höll sig fast i den. Då sprang
Tulla vidare med Lina genom den
stora skogen, alltjämt förföljd av
rävarna. Det gick med sådan fart, att
luften susade omkring dem, och
fåglarna i träden glömde att sjunga bara
för att se på den vilda jakten. Vid
utkanten av skogen kommo de till en
stor å. Lina knep ihop ögonen, medan
Tulla tog språnget över, men när
lammet tog mark igen på andra sidan,
kände Lina en sådan stöt, att hon gav
till ett högt skri och slog upp ögonen.
Då såg hon, att hon låg hemma i sin
säng, omgiven av far, mor och syskon,
och det var alldeles tyst i stugan.
— Var är Tulla?
— Mä-ä-ä, sade Tulla och kom
trippande fram till sängen.
— Gud ske lov — Tulla lever, sade
Lina och räckte ut handen mot sin
vän.
—- Och Gud ske lov — du lever,
sade mor. Det hade varit slut med
både dig och Tulla, om far inte
kommit just då och dragit er båda ur
torvgraven.
{Forts, nästa nr)
242
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
