Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 34. 27 Aug. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den lille fredsmäklaren.
— Av Ester Molin. —
Det är ett rysligt tumult och bråk på
skolgården. Två pojkar från en av de
högre klasserna har råkat i luven på
varandra. Orsaken därtill — ja, det är
ingen som vet, men ibland behövs det
så lite för att det skall bli osämja utav
och pojkar har då, sorgligt nog, så lätt
att ta till knytnävarna.
Edvin, den ene av slagskämparna,
är stor och kraftig och nog ser det ut,
som om han skulle ha övertaget och
till slut avgå som segrare. Men Axel,
den lille spenslige krabaten, är kvick
och smidig och parerar behändigt
slagen och stötarna.
Det här var spännande. Mycket
intressantare än någon fotbollsmatch.
Förresten är det ingen lek, det är
allvar, det syns minsann på de båda
pojkarnas blixtrande ögon. Vem vet hur
det kan sluta?
En stor skara kamrater har samlats
i en ring omkring de båda
slagskämparna. Man pratar och skrattar, men
stundvis håller man andan av bara
spänning.
— Heja, Edde! Du är fin!
— Stå på dej, Acke! Ge dej inte!
Uppmuntrande, eggande, ljuder
tillropen mot de båda där i centrum.
Bägge två har sina sympatisörer bland
åskådarna. Men bland dessa finns det
inte en enda, som skulle vilja träda
emellan för att få ett slut på striden.
Ånej, det är minsann inte så ofta ett
sådant här storslaget skådespel
bjudes. Hoppas, att inte magistern får syn
på det, för då blir det naturligtvis slut
med det roliga!
— Heja, Edde!
— Heja, Acke!
Det är dock knappast troligt, att de
båda pojkarna hör dessa tillrop,
upphetsade soin de är. Likt vilda djur
rusar de emot varandra. Hårtofsar
klibbar vid fuktiga pannor, ögon blixtrar,
nävar knytas. Där fick Edvin ett slag
mitt i ansiktet, så han tumlar
baklänges, men han reser sig snabbt och
springer emot Axel, vilken dock
genom ett blixtsnabbt kast med kroppen
lyckas väja undan för stöten.
Spänningen har nått sin höjdpunkt.
Ingen observerar, hur en liten parvel
på fyra—fem år kommer klivande in
på skolgården. Med händerna
nedstuckna i fickorna slingrar han sig
fram emellan de stora pojkarna. Nu
står han där i främsta linjen. Ingen
bryr sig om honom, ingen vet vad han
tänker, och man ser ej tårarna i hans
ögon.
Den lille mannen, Börje heter han
förresten, står där fylld av både
undran och skräck. Den ene av
slagskämparna, Edvin, är hans bror, så det är
inte alls underligt, att Börje gripits av
ångest. Men han kan inte förstå,
varför brodern och Axel slåss med
varann, de som varit så goda vänner!
Börje har en kort överläggning med
sig själv. Han kan inte bara stå här
och titta på, han måste göra
någonting. Och det är alldeles klart, att han
måste hjälpa sin bror. Men Acke då,
som alltid varit så snäll mot honom!
Han brukade tälja barkbåtar åt Börje,
och aldrig retades han med honom,
som många andra stora pojkar
brukade göra. Och en gång, så hade Börje
269
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
