Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 38. 24 Sept. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han, att det inte alls var Hage knalle,
blott en dunge med furor, den hade
han aldrig sett förut.
— Åh — vilse!
Men åt vilket håll låg hemmet?
Däråt naturligtvis, det var ju söderut. Han
tog språng över tuvorna i den riktning,
som han trodde var den rätta. Men
snart upphörde ljungen, och han stod
åter framför skogen, tät och hög som
en mur. Nu blev Hans rädd på allvar
och vände springande tillbaka över
heden igen, i hopp om att på den vägen
komma ner till någon annan del av
bygden.
Hans var nu ensam långt inne
i villande skog, med mörker och
tystnad runt omkring sig. Undra
på att han var rädd och sprang
så mycket han förmådde.
Omsider fann ban en upptrampad
stig, och han förstod, att där stig
var, där brukade människor
ofta gå fram. Höll han sig bara till
den, skulle han nog hitta hem till
slut. Så lugnade han sig och
fortsatte tappert på sin nyfunna
stråt.
Den ledde genom den täta
snårskogen och stannade framför
en stuguvägg, grå som dimman.
Han hade kommit till Annikas i
Stugan! Nu visste han, var han
befann sig.
Först tänkte han fortsätta
ensam, den kända stigen från
Annikas och hem. Men vägen var
lång, tänk om han förirrade sig
igen! Kanske hade Annika
någon främmande nedifrån byn,
som kunde göra honom sällskap
genom skogen.
Det brann inget ljus i fönstret.
Detta förskräckte honom till en
början, men så fick han se, att dörren ej
var låst. Han knackade på. Ingen
svarade. Då drog han i snöret till rigeln
och steg in.
—- Vem är det, hördes en matt röst
inifrån stugan.
— Det är Hans, svarade vår
vandringsman.
— Jaså, bara du, lille vän, och så
sent! Gud vare tack, att någon kom
till sist! Här står nu illa till, Hans lille!
Hans fick nu veta, att Annika för
flera dagar sedan fallit och brutit
benet, så att hon inte ens kunnat taga
sig upp i sängen, utan blivit liggande
på golvet bredvid. Något att äta hade
hon inte haft på tre dagar. Ingen hade
haft sin väg här förbi, ingen hade sökt
henne. Nu kom det en, och denne som
kom var ett åttaårigt, vilsekommet
barn i obygdens höstkväll.
Men Hans fann stigen från den sju-
Han tog spräng över tuvorna ...
kas stuga hem till byn, och snart kom
folk och hästar på skogsvägen för att
hämta Annika till sjukhuset inne i
staden.
Nu är det bara att fråga: Vem tog
Hans från de andra barnen nere vid
korsvägen och ledde hans steg på den
väg, som till en början syntes vara en
villoväg men som ändå gick så rakt
(Forts. sid. 303).
301
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
