Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 40. 8 Okt. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bengt lyfte den ena av sina kraftiga käppar.
— Ja, vi måste iväg. Uppställning!
Pojkarna såg på sin ledare. De
förstod, att det gjorde det svårt för dem
alla att dröja längre vid Bengts vagn.
De tyckte alla om Bengt, och det
kändes så besvärligt i deras modiga
hjärtan, då de tittade på Bengts bleka
ansikte och flyktigt lät blicken glida
vidare ner på den lilla kroppen. Det var
endast hans båda armar, som blivit
seniga och ägde starka muskler. Det
hade de fått av arbetet med spakarna
på rullvagnen.
Bengt satt ännu stilla med vagnen.
Han ville så gärna se, då kamraterna
sprängde iväg på sina »lufthästar».
De skulle över gatan och in i den
stora parken, och från sin sittplats
skulle han kunna följa deras hetsiga
anstormning mot borgen, där
prinsessan var fången. Borgen utgjordes av
den stora sandhögen därborta i
parken, där de små brukade bygga
vackra ting i sanden.
— Ptroo! Ptroo!
Kamraternas hästar var ostyriga.
De ville iväg. Det var ädla djur från
Arabien.
— Ptroo! Så stilla!
— Se, se!
Det var Nils, som pekade ut över
gatan. Det var någonting, som hände
på andra sidan gatan.
Alla fyra satt stilla på sina hästar
och bara stirrade över gatan. Då
hände någonting i deras närhet. Det var
Bengt, som sa I te igång sin
»stridsvagn». Den guppade till vid
trottoarkanten. Den korsade gatan och gled
förbi bilar och spårvagnen. Nu såg de,
att vagnen gjorde ett häftigt gupp på
den ändra trottoarkanten.
Vad var det, som hände därborta?
En stor hund hade rusat på en
gammal kvinna och slagit ikull henne,
och nu stod de där stilla och såg på.
Var hade de sitt modiga hjärta?
Bengt tänkte inte på slottet. Han
tänkte inte på sitt hjärta. Han såg
bara den gamla gumman, hon som
gick från hus till hus med
tidningarna. Hon var gammal och skröplig,
och nu hade den ilskna hunden rusat
på henne, och hon låg ikullslagen,
nästan i rännstenen.
Pojkarna såg förvånade över gatan.
Vad fick de se?
Ett modigt hjärta!
Bengt tog sina kraftiga käppar och
försökte lyfta sig upp på dem och så
stötte han framåt mot gumman och
hunden. Han flämtade av
ansträngning. Skulle han verkligen kunna orka
fram? Men hur skulle han göra?
Jo, han måste sjunka ner invid
gumman och sedan handla raskt. Så
fort inte käpparna bar upp honom,
sjönk han ner på trottoaren. Hunden
gav till ett ilsket skall, där ban stod
och slet i gummans tidningspacke. Hon
var alldeles vit i ansiktet, den gamla.
Bengt lyfte den ena av sina
kraftiga käppar och slog till den stora
hunden rätt över nosen. Hunden gav
till ett ömkligt gnällande och sedan
visade han sina spetsiga tänder och
rusade emot Bengt, som satt beredd
på anfallet. Hans kraftiga armar gav
tyngd i slagen, och hunden måste
gång efter annan dra sig tillbaka.
(Forts. sid. 319)
316»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
