Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 44. 5 Nov. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En pojke med missionssinne
— Av Signe Wålder. —
Walter var son till en gudfruktig
änka, som försörjde sig och sin son
genom sömnad. Hon sökte uppfostra sin
pojke till en bra karl, sådan som den
hemgångne fadern varit, och Walter
fick från tidiga år vänja sig vid att
hjälpa till i hemmet, gräva och rensa
i den lilla trädgården, bära mat till
grisen och hönsen m. m.
En dag hade Walter varit särskilt
duktig i sitt arbete, och då gav
modern honom två tjugufemöringar,
sägande:
— Här får du två slantar, den ena
är för din egen missionssparbössa och
den andra för dig själv. Köp vad du
vill för den.
Walter kände sig nästan rik. Det
var inte ofta, som han ägde egna
pengar att disponera. Glatt sprang han
framåt vägen med pengarna
skramlande i byxfickan och funderade på
vad han skulle köpa för sin slant.
Handlanden i byn hade ju så mycket,
som kunde locka en åttaårs pojke att
köpa. Under vägen till affären träffade
Walter en hel del av sina kamrater,
och han stannade en stund och
spelade kula med den. När han sedan
skulle gå och handla, upptäckte han till
sin förfäran, att han blott hade en
slant i byxfickan. Hur han än letade
och vände ut och in på fickan fanns
den ej.
Walter hade nu förlorat lusten att
handla, han gick i stället hem till mor.
— Mor, jag har tappat bort den ena
slanten, sade han bedrövad.
— Det var ledsamt, sade modern,
men var det din slant eller Guds, som
du tappade, undrade hon.
Barnavännen
Ansvarig utgivare: John Sjögren.
Red:s och Exp:s adress: Tegnérgatan 8,
Stockholm Va
— Det var Guds, sade han
tvärsäkert, min har har jag kvar här. Och
han höll en tjugufemöring högt i
luften.
Modern sade ingenting, bara såg på
sin gosse med en egendomlig blick,
som stack honom i hjärtat.
Efter kvällsmaten, då mor läst i
bibeln och befallt dem båda i Guds
beskydd för natten, gick Walter och lade
sig. Men det var för besynnerligt, han
som brukade somna, så fort han
kommit i säng, låg och kastade sig fram
och åter och kunde inte somna.
Modern hörde det, men låtsades inte om
det. När Walter legat så ett par
timmar, rusade han upp till mor, som
ännu satt och sydde, slog armarna om
henne och ropade:
— Mor, det var min egen slant, som
jag tappade. Den som är kvar skall de
stackars hednabarnen få.
Modern tryckte Walter hårt intill sig
och sade:
— Min kära gosse, vad jag är glad
över dina ord. Jag har förstått, att en
strid utkämpats i din själ och Gud
vare tack som gav dig seger.
Nu kunde Walter somna lugnt, ty
kampen i hans unga hjärta var slut.
Den natten drömde Walter att han
kom ut som missionär till de svarta i
Kongo, som stod uppställda i en lång
rad, bockade sig och sade: »O, vad vi
väntat länge på dig, du gjorde väl i att
du kom.»
Walters dröm gick i uppfyllelse.
Han gav tidigt sitt hjärta åt Gud och
ville tjäna honom, och sedan han
utbildats för missionskallet, skulle han
resa ut till Afrika.
Vid avskedet viskade hans moder i
hans öra:
— Minns du den där gången, när
du fick de två slantarna och tappade
bort en?
Walter nickade.
346»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
