Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 45. 12 Nov. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett brev från Kongo.
Nedanstående brev utgör, såsom
våra läsare kan se, en särskild hälsning
från missionärerna i Kongo. Den är
skriven av en av söndagsskolbarnens
missionärer därute.
Kära unga vänner i hemlandet!
Den 19—27 juni 1944 firade
kongomissionärerna sin sedvanliga
årshögtid. Den hölls i år i Leopoldville i
belgiska Kongo. Många hoppades, att
det skulle kunna bli s. k. allmän
konferens med alla missionärerna som
deltagare, men dels skulle resorna blivit
för dyra, och inte heller kunde någon
station för närvarande åtaga sig att ha
hushåll för närmare hundra personer.
Nu var det alltså bara missionsrådet
och stationsföreståndarna, som
samlades, omkring 25 ombud, komna från
både belgiska och franska Kongo.
Detta möte gav mig uppdraget att
skriva en hälsning till »Barnavännen»
och dess läsare, och den hälsningen
ber jag eder härmed att ta emot. Jag
skriver med så mycket större glädje,
som jag ju själv har förmånen att vara
en av söndagsskolbarnens missionärer.
Därtill är det mycket länge sedan jag
skrev sist. Det har varit så ovisst med
postgång. Långa tider har det varit
förbud på att skriva svenska.
Fortfarande måste censuren ha besvär med
våra brev, och då skriver man så litet
som möjligt.
Vi var alltså samlade i nio dagar,
men likväl ville tiden inte räcka till att
dryfta de många och viktiga frågorna.
De flesta av oss är trötta efter en lång
arbetsperiod, några fullkomligt
utslitna av det myckna arbetet under de
många åren här ute. Dock förmärktes
inte mycket av tröttheten under dessa
dagar. Det är som finge man nytt liv
och nytt mod, då man träffar andra
med samma arbete och mål. Vi vågade
oss t. o. m. in på stora framtidsplaner.
Bland dessa skulle jag vilja nämna
uppförandet av ett skolhem i Pointe
Noire. Som ni kanske vet, så har några
av missionärernas barn gått där i
skola några år, men utrymmet både för
klassläsning och bostad har varit det
minsta tänkbara. Det går ej med
mindre än att ett särskilt hus får
byggas. Ni förstå nog, hur glada och
tacksamma vi är att ha en sådan skola i
Kongo, inte minst under krigstid.
Ett annat bevis på framåtanda är
väl förslaget om ännu en
missionsstation norrut. Något beslut kunde inte
fattas, ty de vita arbetskrafterna är för
få. Men kanske framdeles! Frågan om
fördelning av arbetskrafter var inte
lätt att lösa. Det var så gott som beslut
på att tillfälligt slå tillsammans två
stationer, men lyckligtvis gick det att
ordna ändå, tack vare att en familj
avstod från sin begäran om vila i
Sydafrika, trots att de så väl behövde den.
Så hoppas vi, att flera vita skall
komma ut vad det lider, och då får vi
andra börja tänka på hemresa.
Sjukvård och skolarbete är alltfort
grenar av missionsarbetet och mycket
viktiga sådana. Staten ger också god
hjälp därmed. Våra svarta ungdomar
börjar bli verkligt vetgiriga, och vi kan
icke ta emot alla som skulle vilja gå i
skola. Alla önskar lära sig franska, ty
det öppnar stora möjligheter, tyvärr
inte bara till vad gott är. Det viktigaste
måste alltid vara, att eleverna kommer
under evangelii inflytande, ja, helst att
de blir kristna, som kan sprida ljus
omkring sig var de sedan bli ställda
efter skoltiden. Många av dessa senare
är villiga att träda in som lärare i våra
byskolor. Ungdomen, som nu växer
upp i Kongo, har dock helt andra
svårigheter att brottas med, än vad fallet
var bara för 30 à 40 år sedan. Städer
och arbetscentrum drar ungdomen till
sig, men där möter också frestelser av
olika slag. Detta blir verkliga problem
för missionsverksamheten.
Midsommarafton ägnades ett par
timmar åt, vad vi brukar kalla en
»svensk afton» fast det nu var på ef-
355»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
