Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 50. 17 Dec. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kunde då inte svika det förtroende,
som katten visade. Och — en katt
betydde ju lycka, hade han hört.
Han gick alltså hemåt med
kattungen i famnen. Syskonen blev
förstås förtjusta, men mamma grälade
li-ttet och sade:
— Vi har ju knappt mat åt oss
själ-Ta. Och så är det naturligtvis någon
som äger den.
Kattungen gjorde sig emellertid
snart hemmastadd, fick litet mjölk på
ett fat och lade sig sedan helt tryggt
till rätta på ottomanöverkastet i
rummet. Och hur det nu var, så tyckte
även mamma, att den gott kunde få
stanna så länge
— Du skall se att det är en
lyckokatt, sade Olle.
Dagen därpå var hela familjen
tidigt på benen. Det var »dan före
dopparedan» och ännu återstod mycket av
jülstöket. Olle tittade ett slag förstrött
på tidningens annonsspalter och fick
;genast ögonen på följande:
Siamesisk kattunge förlorad
Troligen har den ramlat ut från
fönstret på Drottninggatan. Hederlig
vedergällning till den som återlämnar
katten.
Konsulinnan Österfeldt
Drottninggatan 23, 3 tr.
— Mamma, mamma, ropade Olle.
Titta här!
Hon läste annonsen två gånger och
tittade emellanåt på katten.
— Jo, det är nog den. Gå genast dit
.med den!
Olle tog katten i
famnen och
vandrade iväg till
Drottninggatan. Konsulinnan blev
överförtjust. Hon grät av
glädje och kysste
katten, och i glädjen
fick även Olle litet
med av de ömma
smekningarna.
— Du är säkert
en präktig pojke,
sade hon och betraktade honom litet
mera noggrannt.
En dyster skugga flög ett ögonblick
över hennes ansikte. Pojkens slitna
kläder och fattiga utseende tycktes
förstöra glädjen en aning. Så sade hon
allvarligt:
— Men tala nu om riktigt
ordentligt, hur ni har det hemma till julen.
Olle berättade sanningsenligt
alltsammans, och konsulinnan hörde
uppmärksamt på. Han uteslöt sin
stora önskan, rören. Det passade sig
inte, tyckte han. Konsulinnan sade:
— Men har du då ingen önskan,
Är det ingen enda sak du önskar dig.
Ett par skidor eller, tja, något annat.
Olle sänkte blicken och hackade
fram:
— Jo, men . . .
— Vad?
— Det är så dyrt.
— Men vad är det?
— Ett par rör.
— Kära du, säg bara ut. Du skall
få dina rör. Jag skall själv gå med och
köpa dem.
Ja, så fick Olle ett par mycket
finare och dyrare rör än han någonsin
i sina vildaste fantasier kunnat
drömma om. Och inte nog med det.
Konsulinnan tog honom med sig in på
banken, där tog hon ut femtio kronor,
som hon gav Olle med orden:
— Ser du, egentligen hade jag då
aldrig tänkt ge mer än tio kronor till
den som kom med katten. Men jag
tycker du verkar att vara en bra
pojke. Tag nu dessa pengar och ge dem
åt din mamma. Och så: God jul och
så adjö med dig!
Den julaftonen
blev så festlig, att
Olle aldrig skådat
maken. När han
äntligen kröp till
sängs mätt och
lycklig, viskade han till
mamma:
— Där ser du.
Det var en
lyckokatt.
395»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
