Wi varit med mamma i staden, och der
Så mycket vår undran ju väckte;
Men mest dock det sällsamma djur, som så när
I början oss riktigt förskräckte.
Maria stod slagen af häpnad — och jag
Höll mamma i förklädesbanden.

Wi sett elefanten på taflor ibland,
Men här han sig lefvande rörde;
Med snabeln, som hade den varit en hand,
Sin föda till munnen han förde.
Och öronen hängde som skygglappar ned,
Så långa och breda och slappa.

Och föraren stod der så underligt klädd
Och sade: “han gör er ej illa!
Kom hit, liten pilt, och var blott icke rädd,
Så lyfter jag upp dig helt stilla
Och låter dig rida ett slag eller två;”
Men nu var det jag, som sprang undan.

Wäl tycker jag om att få rida på Tor,
När pappa går tätt vid min sida,
Men icke en gång när jag sjelf blifvit stor,
Jag skogarnes jätte vill rida.
“Och kanske” — så tänkte jag tyst inom mig,
“Han sörjer att vara en fånge.”