Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Utom Bölsches bok, hvilken stillar dagens
stridsfrågor inför naturens hemlighetsfulla arbete under
millioner år, har jag läst en annan, där
tankegången innerst är densamma, endast mindre
öfvertygande, såsom tendensdiktens vältalighet alltid blir
det i förhållande till naturens. Jag menar Zolas
mycket okonstnärliga, mycket ytterliga men mycket
allvarliga bok, Fécondité, och en i samband med
denna stående artikel, äfven af en fransman,
senatorn Paul Strauss,[1] som med bindande skäl yrkar
på moderns skydd. Han utgår från den synpunkten,
att den nuvarande samhällsordningen är fullkomligt
anarkisk, med afseende å den största kollektiva plikt
som finnes, den nämligen att skydda släktets
fortvaro. Långt ifrån att bruka hvarje omsorg för att
bevara det dyrbaraste af alla värden, de nya lifven,
går den nutida civilisationen i motsatt riktning.
Strauss upprepar Michelet’s utrop inför det
industriella kvinnoarbetet: »L’ouvrière! mot impie,
sordide, qu’aucune langue n’eut jamais, qu’aucun temps
n’aurait compris avant cet âge de fer, et qui
balancerait à lui seul tous nos prétendus progrès!» Men
som Strauss endast i en aflägsen framtid motser
möjligheten att industriarbetet, genom elektricitetens
hjälp, skall kunna återföras till verkstäder i
hemmen – och kvinnorna därmed äfven skola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
