Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Efterskrift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kongressen – hvilken jag som utanförstående
delvis åhörde – leddes af en ordförande och en
sekreterare, hvilka båda visade sig äga takt, lugn och
verklig parlamentarisk förmåga; de talarinnor, som
inledde de olika frågorna, gjorde det på ett
stundom utmärkt sätt. Men kongressens hållning i det
hela gaf intet praktiskt bevis på kvinnornas
försäkringar: att humanitetens och rättvisans seger är viss,
när de blott blifva likställda med männen i de
offentliga värfven! Genom ett bullersamt undertryckande af
misshagliga meningar, liksom genom ett hetsigt
försvar af andra, väckte kongressen tvärtom endast
minnet af den manliga parlamentarismens olater, men
inga förhoppningar att kvinnorna tillsvidare bli
männen öfverlägsna på det politiska lifvets område.
Det är heller icke af kongressprestationer, jag
när min optimism i detta fall, utan af andra tidens
tecken. T. ex. kvinnotidningen La Fronde och dess
modiga, energiska uppträdande – först af alla – till
Dreyfus försvar, eller det i London i juni hållna
massmötet, där flera tusen kvinnor ur alla samhällsklasser
afgåfvo en i hög grad värdig meningsyttring mot det
sydafrikanska kriget och den, då ännu blott
ifrågasatta, annekteringen. När kvinnor uppträda i en
mänsklighetens gemensamma fråga visa de sålunda redan
tecken till en ny och högre humanitet, medan de, då
de uppträda som förfäktare af sina egna rättigheter,
ännu ofta te sig i hög grad inhumana.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
