Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. En återblick och överblick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
barnets årh undrade
konventionella satsbildningar. Ett naturligt, livfullt,
färgrikt uttryckssätt blir nu urvattnat genom de
rättelser, som åsyfta — och vinna — det korrekta, men
förstöra den enda sak för vilken det över huvud har
någon mening att lära sig tala eller skriva: den att
ha något att säga!
Hör i stället Montaigne: »Vi göra förståndet fegt
och slaviskt genom att aldrig lämna det frihet att
göra något av egen kraft... Man strävar att upplysa
förståndet utan att sätta det i verksamhet... Man lär
barnet sköta en häst, ett vapen, en luta genom att
öva sig. Men man vill lära barnen tänka och tala
utan att låta dem få tänka eller tala...»
Den lärare, som stundom försöker detta senare,
blir ansedd som en »omöjlig» pedagog med avseende
å disciplin och precision vid lektionerna och
inlärandet av kurserna. Och i en skola — även den bästa —
blir detta alltid till sist av större viljt än att barnen få
tänka och tala, hur mycket man än. ordar om deras
individuella utveckling — i skolprogrammen!
Huru vis är icke Montaigne,- när han utbrister:
»För tänkandet kan ett infall vid böfdet, en dumhet av
en betjänt ge ett lika gott lärdomsstoff som en bok!»
Med vilket hälsosamt förakt talar han ej om de
lärde, vilka äro ivrigare att uttolka uttolkarna än att
uttolka tingen, att skriva böcker om böcker än nya
böcker! Nous ne faisons que nous
entre-g 1 o s e r: kommentatorer vimla, medan det är mycket
ont om författare, utropar hän — redan på sin tid!
Hade han levat i vår, torde han med dubbla gravar
och vallar ha försett det torn, från vilket han redan
för tre hundra år sedan försvarade sin ställning som
självtänkare!
För Montaigne är umgänget med människor,
»vanan att gnida sin hjärna mot andra», den verkliga
uppfostran.
Umgänget med de levande ville Montaigne
emellertid fördjupa genom det umgänge med stora själar
från stora tider, som historien föranleder. Men hi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
