Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UPPFOSTRAN. 59
efter sina egna lagar. Den resignerade modern kan
fröjdefull ge det yppersta af sitt lifs safter, sina
själs-och hjärtekrafter åt den vardande människan, men
sedan öppna alla dörrar och bjuda barnet att gå
ut i den vida världen, för att följa sina egna banor,
medan denna moder intet kräfver för sig själf. Men
om de flesta mödrar gäller ännu sonens bittra utrop
i den nyss nämnda boken:
»En mor borde åtminstone kunna inse hvad hon
gör en ondt med. Kan hon inte det — hvarför skall
man då betrakta henne som sin mor?»
Vissa mödrar bringa barnens nervsystem i
uppror hela dagen igenom. Arbetet göra de tungt och
leken göra de icke glad, ifall de någon gång deltaga
i den. Från tre år får dessutom skolan nu hand
om barnet och hemmet förlorar alla de medel, genom
I iv i I ka det fordom odlade barnens själslif och adlade
hemlifvet. Skolan, ej far och mor, lär barnen leka;
skolan undervisar dem i handarbeten; skolan lär dem
sjunga, se på taflor, läsa högt, vandra i naturen!
Genom skolan, föreningarna, sporten och andra nöjen
vänjes ungdomen i staden allt mer vid utelifvet och
vid det dagliga »festande», som dödar den äkta
festkänslan. De unga hafva af hemmet ofta intet annat
intryck än att — de där träffa det »sällskap där man
har tråkigt!»
Föräldrarna ge ifrån sig barnen åt skolan under
de år, de andligen borde förvärfva dem. Och, när de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
