Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvarandra icke blott hvad vi själfva tänka om barnen utan
hvad barnen själfva tänka och känna, dess förr skola
vi inom uppfostran finna den smala väg, hvilken leder
till lifvet. Här som öfverallt kan den icke beträdas
utan själfförsakelse, och denna innebär: att man
afstår från att dana det unga släktet till ett bevis för
egna pedagogiska teoriers riktighet och i stället
vördnadsfullt hjälper det att utvecklas enligt dess egen natur.
Det är förebuden till en sådan själfförsakelse, som
inom den nutida rörelsen på uppfostrans område är
det mest löftesrika. Pedagogikens målsmän börja här
och där följa samma metod som nutidens vetenskap.
De hafva funnit det orimliga i all utgå från teorier
om barnets och uppfostrans väsen. I stället söka de
samla mångsidiga erfarenheter, såväl om barnen som
om olika uppfostringsplaners sätt att verka, och veta
att först långvariga empiriska rön berättiga till
framställandet ens af en hypotes, så mycket mera då af
en teori!
Ännu är det dock hufvudsakligen skolmetoderna
och s/coZbarnen, hvilka äro föremål för iakttagelser och
rön. Men den tid skall komma, då barnen helt
enkelt blifva mera mångsidigt, förslående, personligt,
jag skulle nästan vilja säga oegennyttigt, iakttagna.
Jag vill här till diskussion och pröfning
framställa en hypotes, som jag grundat på en omfattande
erfarenhet, både som åhörare och berättare af sagor.
Om jag i ett påstående, som det ej här är afsikter)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
