Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1922 - Bonsdorff, Adolf v.: Den växande människan och brottet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
skall fràgokomma. men för resten är den femton-sextonàriga med den
fullvuxna brottslingen likställd. Intet spår av „uppfostringsrätt" får
komma till synes, och till något beaktande av den unga brottslingens
individualitet får icke tagas hänsyn. På ett visst mått av brott följer ett visst
mått av straff. Brottslingens person betyder intet.
De får själffallet icke ifrågakomma att söka få den oundgängligt
behövliga reformen inriktad och utveklad därhän, att de unge
brottslingarna skulle behandlas med silkesvantar och bibringas den
uppfattningen, att de för sina lagbrott kunna påräkna strafflöshet. Detta vore i
viss màn att komma ur askan i elden. Rättsstaten kan icke tillåta, att
den brottsliga går fri från varje straff. Men rättsstaten är. med hänsyn
tagen till människomaterialets dyrbarhet, skyldig att. så länge det är
fråga om växande människor, tillse att i straffet samtidigt inrymmes
något — såvitt det står i mänsklig makt — uppfostrande. Och detta
låter sig icke göra, om icke den unga brottslingens föregående, hans vilje
— och själsliv, hans miljöförhållanden, hans intellektuella utveckling
och mottaglighet för uppfostran äro noggrant undersökta, innan den à
samhällets och vägnar domande myndigheten fattar sitt beslut. Detta
fordrar tid och möda och är förty för staten mycket obekvämare än den
sedvanliga straffjustisen, men lönar sig icke för de unga brottlingarna
individuelt avpassade uppfostringsåtgärderna på samma gång äro ägnade
att upprätthålla rättsstatens auktoritet och generalpreventionen som de
i sig inrymma de största möjligheterna att rädda de unga människorna
från att i förtid makuleras och gå för samhället förlorade. Något sådant
är icke uppnåeligt genom användande av de sedvanliga kriminalstraffen,
frihets- och bötesstraffen.
Det hittills av samhället tillämpade förfaringssättet gentemot de unga
människor, som begått brott, är emellertid att stämpla icke allenast som
kortsynt, utan och i avsevärt stor grad som hänsynlöst. Så är
förhållandet, emedan inom de breda lagren av samhället — och främst
därifrån rekryteras ju skarorna av de unga brottslingarna — de växande
människorna få alldeles för tidigt sin frihet under eget ansvar. De äro
knappast längre familjemedlemmar, då de blivit femton år gamla.
Redan vi denna ålder i stort sett lämnade utan det erforderliga stödet
och skyddet av far och mor, se de sig tvungna att arbeta för det egna
förvärvet. Och därtill kommer — sannerligen icke minst i vårt land —
att arbetet i det övervägande antalet fall alldeles icke är, som det i de
ungas och i statens välförstådda intresse borde vara, förenat med
yrkesskicklighetens befordrande. Varken föräldrahemmet eller samhället tar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
