Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1922 - Lund, David: Vår egen och våra barns moraliska fostran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
75
Vår egen och våra barns moraliska fostran.
Ebba Pauli: „Eremiten" och „Våra barns moraliska fostran".
Av Dr. David Lund. Stockholm.
För två är sedan utkom på Birkagårdens förlag en till det yttre rätt
så anspråkslös bok men till innehållet så djup och lärorik, att den enligt
min åsikt äger det största värde och beständig aktualitet. Boken bär
titeln Eremiten. Det är en bok av en kvinna men icke av någon
författande dussinkvinna: den är skriven av Ebba Pauli. Och var och en som
varit i tillfälle att taga del av, vad denna kvinna skriver eller säger, vet
och känner, att det icke är fraser, hon bär fram till sina medmänniskor
utan djupa känslor och höga tankar ur ett ädelt själsliv. Och hon riktar
ej sina ord till mannen eller till kvinnan utan till människan.
Centralfiguren i den av Ebba Pauli utgivna boken är en eremit, som
en gång för länge sedan, när människorna voro Irommare än nu, och
då de fromma voro kyrkans lydiga och trogna söner och döttrar, bodde
i en klipphåla mitt inne i skogens enslighet. Hur gammal han var. och
hur länge han bott där, det visste ingen. Vinter och sommar bodde han
där, och det var, som hade han aldrig vetat av något annat sätt att leva.
Klipphålan låg på ett högt berg, och det var en lång och delvis obanad
väg eremiten hade att gå, när han någon gång gick ner till bygden. Ännu
mera mödosamt var det att komma upp till klipphålan från dalen, där
människornas boningar lågo, spridda i byar. Men folket i den bygden
hade dock tagit för vana att uppsöka eremiten, när de voro i själanöd,
när de hemsöktes av sorger eller tvivel, och när deras hjärtan förtärdes
av längtan efter det, som livet icke gav dem.
Det är icke endast intressant utan även stärkande och föryngrande
att få vandra upp till eremiten i sällskap med människor, som behöva
eremitens råd. Där kommer en kvinna, som sökar lyckan men finner
fridén. Där kommer prästen, som tyckte att Gud gav honom endast smulor,
men som lär av eremiten, att i tider, då Gud nekar oss den personliga
lyckan och skonar oss från den stora personliga sorgen och kampen, då
få vi tid att gå utom oss själva och göra de mångas glädje och sorg och
strid till vår. Till eremiten kom även den unge, glade mannen, som anser,
att Vår Herre begått ett misstag, då han i sin fagra värld även satte in
sorgen och lidandet, men eremiten lär den glädjehungrande mannen
förstå sorgens och lidandets stora, betydelsefulla sociala och etiska
funktion. Tillsammans med en mor få vi även träffas hos eremiten och se,
hur det Förpinade modershjärtat får förståelse för den så mångt och
mycket förgätande sonen, som nu är död, huru hon Får höra att djävulen
ej tar sitt men väl Gud sitt, och huru vi före den stora tystnaden eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
