Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1923 - Schiøtz, Carl: Skolelægevæsenets oprindelse, formaal og nuværende stilling - Lund, David: Behovet av skyddshemsvård i Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
99
Den enkelte skolelæge er skolebestyrerens konsulent i alle
skole-liygieniske spørsmaal (elever, bygninger, materiell. Chelslægen er
skolestyrets, skoleinspektorernes og sundhetskommisionens konsulent.
En speciallæge i øiensygdommer og en i øre-næse^halssygdommer
undersöker alle elever ved folkeskolerne en gang under skolegangen og
sørger eventuelt for lægebehandling, mottar desuten elever ellers som
ønskes undersøkt av undervisningshensyn. En speciallæge i psychiatri
undersöker elever som tænkes overflyttet til særskolerne og praktiserer
ved disse to skoler.
Som socialhygieniske foranstaltninger hvor skolelægevæsenet
medvirker skal nævnes feriekolonier (p. t. plass til 1855 d. e. 7.2 pCt. av
folkeskolens barn), 1 friluftsdagskole. 2 specialklasser for svake barn.
Nærmere om Kristiania skolelægevæsen vil findes i „Nordisk
hygienisk tidsskrift" 1920 nr. 4 og 1922 nr. 25—26, „Barn og Ungdom"
1922 nr. 1 og „Sociale meddelelser" 1923 nr. 1 og 2.
Behovet av skyddshemsvård i Sverige.
Av D:r David Lund.
Frågan angående uppfostran ät vanartade barn har i Sverige
tilldragit sig stor uppmärksamhet under de senare åren, särskilt under
krigs-och krisåren, då antalet sådanna barn steg i oroväckande grad av nära
till hands liggande skäl. Sverige var i stort sett illa rustat att emottaga
på olika institutioner de skaror av barn och ungdomar, som voro i behov
av anstaltsvård. Efter en av Centralförbundet för Socialt Arbete under
år 1918 anordnad ungdomsvårdskonferens upptogs frågan om ökat
antal anstaltsplatser av riksdagen; och beslöt 1919 aars riksdag den
ändring i lagen angående uppfostran ät vanartade och i sedligt avseende
försummade barn 13. juni 1902, att varje landstingsområde eller större
stad, som ej deltager i landsting, skall äga erforderligt antal
anstaltsplatser för vanartade och i sedligt avseende försummade barn. Förut
hade lagen i berörda avseende stadgat, „att landsting o. s. v. skola låta
sig angeläget vara" o. s. v. Nu hade tvånget kommit.
Men just vid tidpunkten för berörda lagändring hade antalet
vanartade barn i riket börjat hastigt nedgå. Enär den gjorda lagändringen
skulle träda i kraft mycket snart, nämligen den 1. Jan. 1922. var det
i anledning härav nödvändigt att anställa undersökningar ang. det
verkliga platsbehovet, och redan under år 1919 företogo en del landsting
sådana undersökningar. Man fann härvid, vad som redan ovan antytts.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
