Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAMHÄLLETS BARNAVÅRD I SVERIGE 67
ligen en tillfredställande organisation till stånd, men i det alldeles
övervägande antalet av Sveriges omkring 2 50(1 kommuner avsatte
denna lagstiftning obetydliga frukter, ja, på sina ställen var det
som om den ej funnes till». Förklaringen härtill är emellertid ej
allenast uppdelningen av barnavården på en massa små
myndigheter, som voro okunniga om lagen och osäkra om hur långt deras
befogenhet sträckte sig. utan till det klena resultatet medverkade
också bristen på all sakkunnig inspektion på området.
Principiellt var emellertid genom dessa lagar fastslaget, att den
som mottog fosterbarn mot ersättning, skulle vara underkastad
kontroll av samhället i ändamål att skydda barnen. Visserligen
utsträcktes kontrollen allenast till skolålderns början, 7 år, och
visserligen voro från kontrollen många fosterhem undantagna,
men i stort sett hade de för så många faror utsatta barnen erhållit
ett värdefullt skydd försåvitt lagen tillämpades.
Ifråga om de vanartade barnen infördes den oerhört
betydelsefulla principen, att samhället kunde, även mot föräldarnas vilja,
skilja vanartade barn från hemmet och meddela dem en särskild
skyddsuppfostran. Ingripandet kunde i regel ej ske senare än då
barnet fyllt 15 år — något som snart visade sig hindrande för
myndigheternas arbete — och tyvärr avsåg det ej heller kroppslig
van-vård av barn, utan endast sedlig vanart och försummelse. Men för
storstädernas befolkning blev i alla fall denna lag av en
utomordentlig, både direkt och indirekt betydelse. Det fastslogs från
början, att skiljandet av ett barn frän dess naturliga hem
innebalen åtgärd av sa allvarlig karaktär, att den ej fick tillgripas i annat
fall, än att andra medel att förbättra barnets förhållanden visat sig
fruktlösa. Att allvarligt förmana barn eller föräldrar, att ställa
hemmen under tillsyn m. ra. borde i regel utgöra de första
åtgärderna från barnavårdsnämndens sida; i sista hand, och omgärdad
med starka garantier mot missbruk, borde ifrågakomma att skilja
barnen från föräldrarna. Genom att myndigheterna alltid iakttagit
denna försiktiga standpunkt har i Sverige ingen opinion skapats
mot lagstiftningen och barnavårdsnämnden har icke ansetts som
en polismyndighet, något som varit till fördel vid centraliseringen
av barnavården senare.
1902 års betydelsefulla lagar efterföljdes år 1917 av en
lagstiftning, sora avsåg att skydda de utom iiktenskapet födda barnen.
Antalet sådana barn har i Sverige varit utomordentligt stort,
måhända beroende på vissa ännu hos de breda folklagren kvarlevande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
