Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
skade mig såsom jag förtjente vara det, skulle
grannlagenheten fordra att han ej ens nämde för mig konungens
proposition och de stora fördelar, honom i sådant fall skulle
tilldelas; men åter om han nämde det, trodde jag mig ej
kunna bli lycklig med honom, då jag icke fann mig
afhållen med den delikatess, som uppfyllde den ideella
lycksalighet, jag önskade af äktenskapet. Så snart jag råkade
Armfelt, berättade han mig genast sitt samtal med
konungen samt omtalade de fördelar, honom blifvit lofvade —
befarande blott att bedröfva mig — men slutade med att
fråga hvad jag sade om allt detta?
„Att ni ej bör förkasta en så briljant lycka, utan
uppfylla konungens önskan!" svarade jag med bruten röst.
„Ni ger mig ett sådant råd — nåväl, jag skall följa det."
Härefter lemnade han mig, ännu helt förvirrad af mitt
förhastande; och tre månader derefter var han gift med
fröken de la Gardie. Jag måste vara närvarande på
bröllopet, hålla pällen öfver dem och visa all den själsstyrka,
jag möjligtvis kunde ega. Men då jag skulle gå fram
och gratulera brudparet och hans ögon voro fästade på
mig, hade jag fallit till golfvet om ej en vän, sora jag
egde i salig fru Rålamb, dragit mig derifrån, ropande att
prinsessan kallade mig, hvilket ej var sant, men hvarigenom
jag fick tillfälle att undkomma allas ögon och gifva fritt
lopp åt mina tårar. Under tvänne år såg jag baron
Armfelt alla dagar vid hofvet, och han hvarken helsade eller
talte vid mig allena. Endast inom min själ trodde jag mig
förvara den eld, som tärde mig. Vid den tiden väckte jag
hertig Fredriks uppmärksamhet till den grad och med den
uppriktighet att han tillbjöd mig sin hand, blott att
giftermålet skedde i hemlighet, och han var öfvertygad att
konungen ej skulle neka sitt samtycke, sedan det var gjordt,
endast jag ej påstod rang af prinsessa. Jag älskade
honom ej, och vägrade hans önskan. Men afundsjukan
upptäckte för mig hvad jag ej trodde: att jag ännu var lifligt
älskad af Armfelt, som uppfyllde hela min själ.
Nog svag, nog förgäten af pligt och religion, vågade
jag glädjas öfver denna olyckliga upptäckt. Jag hade bort
fly hans åsyn och antaga grefve Fersens anbud, men jag
qvarblef vid hofvet och blottställde mig för kärlekens och
lältsinnighelens alla förförelser, utan alt ega en varelse,
som vårdade nog min välfärd för att rycka mig derutur.
Gustaf III var glad åt denna upptäckt, ty han hade blifvit
missnöjd med grefvinnan Armfelt, och således gynnande
Armfelts kärlek, bidrog han att belt och hållet förvilla mitt
förnuft med alla gunstens bländverk. Ingen var vid denna
tid så Ijäsad, så högt uppsatt som jag, hvilket jag likväl
aldrig begagnade att förskaffa mig någon fördel, ty ingen
minut var jag utan att hemligen förebrå mig min kärlek,
ofta begråta den. Men alltid för svag att den kufva, ville
jag åtminstone smycka mitt fel med oegennyttans
egenskaper och trodde mig derigenom försona mig med mitt
samvete.
Gustaf III dog. Raron Armfelt, hatad af
hcrtigen-regenten, föll i onåd, afkläddes alla sina embeten och
skickades till Italien. Han had mig då få skrifva mig till samt
upptäckte för mig en plan att förkorta konungens
minderårighet samt att gifta honom, enligt Gustaf III:s önskan,
med en rysk prinsessa. Armfelt önskade i denna afsigt
underhålla en hemlig brefvexling med Gustaf Adolf och
med flera af dess faders parti, såsom generalerne Toll,
Taube, Aminolf, exellensen Gyllenstolpe, Lagerbring,
nuvarande statsrådet Ehrenström m. 11., hvilkas alla bref skulle
komma under milt kuvert. Jag skulle framlemna dem och
emottaga deras svar. Vid första anblicken studsade jag för
faran deraf, men då ban försäkrade mig, att hvad som än
kunde hända, skulle Gustaf Adolf hålla mig ryggen fri,
samt att det vore ett prof af vänskap, som jag gaf honom
sjelf, lät jag öfvertala mig.
Knappt var baronen rest förrän hertigen-regenten
fattade för mig en öfverdrifven kärlek. Jag såg mig då
söndersliten af tvänne partier, det så kallade Gustaf lll:s, som
ville öfvertyga mig att jag borde svara mot hertigens
kärlek för att, som de sade, frälsa fäderneslandet och genom
mitt välde upprätta deras parti och störta Reuterholm,
hertigens gunstling, hvilken å sin sida såg mig med yttersta
förargelse, befarande det välde, jag skulle taga öfver
hertigen. Misskänd af båda partierna, utan äregirighet, med
afsky för intriger och egennytta, älskade jag blott Armfelt.
För honom blott hade jag gått i elden: ingen annan
inté-rét kände jag i verlden, än bevisa honom min
tillgifvenhet, och tog således beslutet att resa till landet. Af det
ena partiet halades jag för det att deras hopp att åter
upplyftas genom mig blef bedraget genom min motvillighet,
som de kallade sentimentalt svärmeri — af det andra
hatades jag, emedan det befarade att hertigen skulle gifva
mig sitt förtroende, för hvilket de ändå ansågo sig ej säkra,
emedan jag den 1 november skulle åter infinna mig vid
hofvet enligt konungens befallning. Prinsessan var då uti
Italien.
När jag efter fyra månaders frånvaro återkom, fann
jag allting ändradt, och en fullkomlig onåd tycktes hota
mig. Till och med Gustaf Adolf sade mig att han nödgats
ge sin farbror regenten sitt heliga löfte att aldrig öppna
något bref, utan öfverlemna det, samt had inig således
blott säga honom innehållet af de bref, jag hädanefter
skulle lå till honom. Detta gjorde min ställning ännu
farligare, och hade jag gerna afsagt mig bela detta förtroende.
Likväl såg regenten mig knappast några få gånger
vid hofvet efter min återkomst, förrän lians kärlek åter
vaknade; och ban berättade mig då med all möjlig enfald
huru mycket man svärtat mig under min frånvaro, till och
med framställt mig såsom en person, som vore kapabel
att mörda honom, om Armfelt fordrade det. Jag fann
dessa osanningar till en sådan grad orimliga, att jag blott
förundrade mig huru ban en minut kunnat sätta tro dertill.
Tillfredsställd med det fullkomliga lugn, som han såg i mitt
ansigte, hvilket vittnade om mitt goda samvete, tillade ban
att man äfven berättat honom att jag sålt mina juveler för
att köpa anhängare åt Armfelts parti. Jag svarade honom
att jag verkligen såll dem, men för att betala min niors
skuld och hennes hushyra, för hvilken hon häftade för flere
år och nu skulle flytta, att hennes inkomster väl vore
tillräckliga, men att hon gaf allt åt Bengt, som var hennes
älskling. Hertigen blef deraf så rörd, att han tillbjöd sig
ersätta mig denna utgift, hvilket jag undanbad mig.
Dagen derpå, då han genom ytterligare efterfrågan fått
bekräftelse på sanningen af hvad jag sagt, sände han mig
likväl ett pensionsbref på 2,000 riksdaler banko af sin
handkassa samt summan för de sex förflutna månaderna
af året. Min villrådighet blef stor. Alt emottaga denna
välgerning, då jag kände Armfelts plan att förkorta
minderårigheten, således minska tiden af hans välde, syntes mig
en ovärdighet, ty att skilja mig ifrån, hans parti hade då
ej kostat på mig, emedan jag böljade inse faran deraf och
bli ledsen vid alla dessa hemligheter; men jag insåg
derjemte att jag aldrig hade kunnat skilja mig derifrån och
likväl öfvertygat dem om min tystlåtenhet, och — för
öfrigt — vara misstänkt af Armfelt syntes mig den
grufligaste af alla plågor. Jag skref då ett ödmjukt bref till
hertigen, men återsände pensionsbrefvet samt de 2,000
riksdalerna, försäkrande att det var emot min grannlagenhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
