Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
ter vi meddelat angående den andel af sin netto inkomst,
den finska jordbrukaren liar att erlägga i utskylder.
Emedan endast afkastningen från åker och äng, men icke den
från svedjemarker, skog och fiske upptagits, anses våra
uppgifter origtiga och det vore enligt hr X:s åsigt säkert
att om denna afkastning äfven tagits med i beräkningen,
resultatet skulle utfallit annorlunda.
Anmärkaren visar sig här icke fullkomligt redigt ha
uppfattat hvarom fråga varit.
Vid ett annat beskattningssystem kunde visserligen
skogsegaren direkt beskattas, men med det närvarande är
detta en omöjlighet. Om skogen på ett hemman är
nedhuggen förblir skatten dock alltid qvar och då få åker och
äng utgöra den, eller också går stället under klubban eller
blir öde. Som hvar man vet, är skogen endast om den
öfver en viss gräns tilldelas ett hemman direkt beskattad,
och utgör då under namn af skogsränta en afgift, hvilken
är så obetydlig, att när det är fråga om hela landets
utskylder, man tryggt kan bortlemna denna faktor såsom
utan betydelse för kalkylens resultat. Äfven är det kändt
att då någon köper jord, räknar ban vanligen alt få silt
behof af skogs-produkter gratis från egen mark, hvarföre
vi också antagit den odlade jordens afkastning till en och en
half rubel pr tunnland endast i den förutsättning alt
egaren icke behöfde köpa skog. Skall den till „husbehof"
brukade skogen äfven värderas, måste jordens afkastning
upptagas lägre.
Beträffande åter svedjemarker, är det besynnerligt att
någon kunnat vilja tilldela dem en andel i utskyldernas
utgörande då lagen, så mycket och så fort möjligt är, söker
att fullkomligt afskaffa allt svedjande, men skatten på alla
hemman, såväl de som redan upphört att svedja som de
hvilka framdeles upphöra dermed, är oförändrad.
Fisket är den enda af de af anmärkaren vidrörda
inkomstkällor, som verkligen kan sägas deltaga i skattens
erläggande. Det är väl fallet att mången lägenhet, som
förut haft elt godt fiske och derföre varit beskattad, 1111
icke fångar ens ett Lfö, och att skatten i alla fall qvarstår,
men det är dock oneldigt att det finnes ställen som utgöra
utskylder endast för fiske. Då det varit omöjligt att skildt
beräkna de från dessa lägenheter utgående afgifter, så skulle
vår kalkyl verkligen varit origtig, om vi upptagit alla andra
onera till sitt fulla belopp. Men sådant har icke varit fallet.
För hvar och en som närmare tänker på saken, borde det
vara klart att alla utskylder i verkligheten äro vida mera
betungande, än de i våra uppgifter synas vara. Så t. ex.
äro kostiiaderne för den indelta militärens underhåll, så
långt jordegaren med den har att skaffa, uti statens
räkenskaper endast synliga till det belopp som utgöres af
va-kansafgiften. Dock kostar sagde militär rotehållarne
mångdubbelt mera. Tager man allt detta i betraktande så torde
34 procent icke vara mera, men väl mindre, än den andel
af sin inkomst, som den finska jordbrukaren erlägger i
utskylder.
Förhållandet är sorgligt, men det är tyvärr sannt.
Ännu sorgligare är det likvisst alt, då denna höga
beskattning träffar endast en del af jorden, det finnes hemman
der husbonden, då han ej beräknar ränta på sitt kapital,
för att få silt arbete lönadt med vanlig drengaflöning, måste
af jorden erhålla nära nog samma inkomst, som arrendet
i Englands bästa åkerbruks distrikter.
Ett sådant exempel finnes framställdt i
hushållningssällskapets utlåtande „angående åtgärder till befrämjande af
finska landtbruket och dess binäringar", afgifvet 18o7.
Sådana fall förekomma olyckligtvis ofta nog.
Är politisk frihet ett nödvändigt vilkor för
iuaterielt välstand?
Svaret på denna IVåga tyckes vara så sjelffallet att
man för någon lid sedan med skäl skulle kunnat anse det
onödigt att framställa densamma. Det har betraktats snart
sagdt som ett axiom alt inlet verkligt och jemnt fördeladt
välstånd kan uppkomma der, hvarest statsförfattningen under
en eller annan förevändning lemnar tillfälle till godtyckligt
ingripande i den enskiltas verksamhet. Nutidens sträfvande
kan sägas gå ut på att bibringa hvarje individ möjligheten
alt ernå en viss grad af materiell välstånd, på det ban må
komma i åtnjutande äfven af en bättre andlig bildning.
Men just för att kunna göra sträfvandena att åstadkomma
en allmänt spridd välmåga till annat än ett tomt
hjern-spöke, har man öfverallt, der dessa förefunnits, nödgats börja
med politiska och sociala reformer.
Hela nutidens historie är så full af exempel härpå att
man, såsom redan nämndt blifvit, icke borde behöfva
framställa den fråga, som utgör öfverskriften till förevarande
uppsats.
Ju mera viss man var om svaret på frågan, desto
mera måste man blifva förvånad öfver att i
Litteraturbladets Majhäfte få den löst på belt annat säll, genom
följande ord: „Men alt friheten vore ett nödvändigt vilkor för
det materiella välståndet, det har emot sig historiens
vittnesbörd".
Skall detla yttrande kunna hålla streck? Och skall
Litteraturbladet verkligen kunna ur historien hemta några
bevis derföre? Vi tro det icke.
Det ligger uti sakens natur atl hvarje person sköter
bäst sina egna affärer. Den mäktigaste driffjäder, som kan
mana individen att söka föröka sitt materiella välbefinnande,
är det egna intresset, och drifven af denna, skall ban i de
|]esta fall påfinna hvilka medel ban bör begagna för att
lättast ernå sitl ändamål. Då sådant är fallet med enskilta
individer måste det äfven vara det med totaliteten deraf,
nemligen samhället i sin helhet. Derföre kan det ej heller
för delsamma vara likgiltigt huruvida den enskilta har sig
lemnad större eller mindre frihet uti vårdandet af sina egna
angelägenheter. Hvar och en, som litet studerat
näringarnes historie, vet också att det materiella välståndet
öfverallt tilltagit i samma mån som de bojor, hvilka fordom
fjettrade handel och industri, afkastats, och mera fritt
spelrum lemnats åt sjelfverksamheten. I motsats till
Litteraturbladet tro vi att historien just visar att den politiska
styrelseformen har elt ofantligt inflytande på det materiella
välståndet och att ju mindre fri den är, d. v. s. ju lättare det
är att tvinga menniskorna att söka silt timliga välbefinnande
på annat sätt än de sjelfva åstunda, desto mindre skall
äfven välmågan vara.
Redan den omständigheten att de styrda litet, eller
allsicke, tillfrågas huru de vilja blifva det, måste lägga
hinder i vägen för välmågans tillvext. Är en handlande eller
näringsidkare fullt säker på att icke plötsliga förändringar i
den ekonomiska lagstiftningen göra det omöjligt för honom
att fortsätta sin rörelse, så kan ban onekligen drifva den i
större skala än om ban icke har denna visshet. Endast
om ban får nedlägga sitt kapital uti en näring, hvilken är
naturlig för det land ban bebor och hvilken icke endast
med tillhjelp af några artificiella åtgärder lemnar vinst, skall
han ha tillräcklig säkerhet lör att utan våda kunna placera
sin förmögenhet. Till den näring deremot, hvilken endast
blomstrar till följe af egenmäktiga åtgärder vidtagna för att
tjena som experiment och hvilka hvarje dag kunna
återkallas, skall en klok meuniska aldrig våga lemna hela sitt ka-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
