Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
35
och Säkerhetsakten". Denna artikel har sedan befunnits
intagen äfven i Finlands Allmänna Tidning.
Dess syfte synes vara att bevisa, det institutioner
finnas, om hvilka ej ett ord finnes nämndt i våra grundlagar,
men som derföre dock ej äro det ringaste mot samma
grundlagar stridande. Litteraturbladets ord lyda sålunda: „Det
synes oss vara fullkomligt klart, att de fyra stånden äro
oförhindrade, att med styrelsens goda minne, hvar för sig
eller två eller tre eller alla fyra välja deputerade och låta
dem sammanträda för att öfverlägga i hvilka ärenden som
helst, och att de härvid kunna inrätta valen fullkomligt
efter eget behag".
Längre fram:
„Om adel, presterskap, borgare, bönder kunna utan
hinder af lag och författning för regeringen framlägga sina
tankar i hvilka allmänna angelägenheter som helst, så kan
också regeringen lika oförändradt höra dem, påkalla deras
yttrande".
Om man nu frågar, i hvilka ändamål dessa
sammanträden företrädesvis skulle förekomma, fås svaret derpå i
följande yttrande af L:bladet:
„Vidare är det fullkomligt lagligt, om resultatet af en
sådan öfverläggning i en petition bringas till regeringens
kännedom, en petition nemligen, att regeringen måtte föranleda
den lagförändring, om behofvet hvaraf man öfverenskommit".
Härtill hörer ännu följande:
„Obestridligt är, att regeringen utan hinder af lag kan
höra*dem (neml. de på detta sätt sammankallade
ståndsrepresentanter) och i öfrigt vid deras uttalade åsigter fästa den
vigt, densamma för godt finner".
De sålunda sammankallade stånds-representanterna
skulle således hafva till hufvuduppgift att göra petitioner och
tillhandagå styrelsen med råd; de skulle således ha rätt att
både begära och lära.
Utan afseende derå, att icke ett ord om petitionens
rätmättighet finnes nämndt i det enda exempel vi ha af dylika
ståndsrepresentanters sammankallande och val annorlunda,
än grundlagen om verkliga riksdagsval föreskrifver, — detta
oafsedt, fästes uppmärksamheten ovillkorligen vid ett annat
yttrande i L:bladets artikel, af denna lydelse: „Det förstås
naturligtvis, att i ett land, der associations- och
församlingsrätten icke är fri, dylika petitioners åstadkommande
förutsätter styrelsens begifvande, såsnart de icke utgå från en
lagligen konstituerad korporation eller samhällighet".
Då således nu fråga är, icke om lagligen konstituerade
samhälligheter, utan om improviserade riksförsamlingar, så
fordras för dessa petitioner och öfverläggningar utan gensägelse
styrelsens medgifvande. Men i sådant fall kunna dessa
församlingar synbarligen icke fylla associations- och
församlingsrättens plats, emedan denna ju, enligt L:bladets mening
icke år fri.
Men om de äfven skulle kunna det, är då — i
hänsigt blott till hvad i grundlagarna är förbjudet, medgifvet
eller beslutet — är då verkligen denna rätt bunden af
några hinder? och hvilken paragraf i grundlagen förbjuder
denna rätt?
Vi böra noga påminna att här icke är öch ej heller
kan vara fråga om andra än grundlagsstadganden. Om
L:bladet förmår bevisa, att, i grundlagen och dertill hörande
förordningar associations- och församlingsrätten är förbjuden
eller på något sätt så begränsad, att landets tankar och
behof på vederbörlig ort ej kunna yttras och förklaras
annorlunda, än medelst institutioner, hvilka grundlagen hvarken
påbjuder eller känner, så måste det medgifvas, att nämnde
brist i grundlagen bör fyllas på L:bladets framställda, ehuru
nog bristfälliga sätt.
Deremot, om L:bladet ej kan klarligen ådagalägga
nämnde brist i vår grundlag, sammanfaller äfven hela dess
bevisningsgrund. Ty, om grundlagen tillåter landets
befolkning att tillkännagifva sina tankar öfver sociala frågor på
ett mera naturligt sätt, än genom tillfälliga institutioner,
hvarföre skulle dessa då så ovillkorligen behöfvas? Och
likaledes, om styrelsen är i tillfälle att lyssna till och göra
sig underkunnig om landets behof, tankar och fordringar
utan föranstaltande af sådana institutioner, hvarföre behöfde
den då afvika från den rätta vägen?
Samhälls-institutioner ha enligt vår tanke en annan
verksamhet, elt annat syfte, än att blott framlägga tankar
och råd och inlemna petitioner. Hvad alla sådana
samhälls-inrättnings-former beträffar, hvilka grundlagen ej vet af,
måste enligt vår åsigt medgifvas, att det, som om dem yttras
i 1660 års regeringsform, eger full giltighet och kraft.
Om denna regeringsforms förbud mot sådana institutioner
ej blifvit intaget i sednaste, nu gällande regeringsform af
1772, så är det klart, att detta inträffat af den orsak, att
man ansåg den saken förstås af sig sjelf, att alla i denna
grundlag icke nämnda representativa författningar vore
såväl obehöfliga som också olämpliga.
Att sådana stånds-utskott eller valkommitéer, som
L:bladet framställer och förordar, icke äro representativa
församlingar, detta är en slutsats, hvilken vi anse ej kunna
antagas äfven med bättre och mindre spetsfundiga
förklaringar, än dem L:bladet deröfver gifver. L:bladets
reflexioner lyda: Ståndsrepresentanter, annorlunda valda, än som
i grundlagen om verkliga riksdagsmannaval bestämmes,
representera blott sitt eget stånd; församlade äro de
(representera de) icke riks-stånd och representera således icke
heller den andra statsmakten, det såkallade folket. Men i
enlighet med de principer, som i vårt samhälls-tillstånd äro
rådande, är det en oförgriplig sak, att just de fyra stånden
böra anses som denna andra statsmakt (folket i sin helhet)
och deraf följer att de deputerade blifva den andra
statsmaktens (folkets) representanter, de må nu vara valda huru som
helst, blott de valts af och efter stånd.
I L:bladets artikel läses till slut: „Vi skrifva icke för
att försvara den ena eller den andra åtgärden: allt
demonstrerande är i detla hänseende gagnlöst, icke heller lör
att värfva anhängare för någon åsigt". Om så är, försäkra
vi detsamma, neml. att icke heller vi med våra här gjorda
reflexioner åsyftat något försvar, ej heller något anfall. Må
derföre vårt betänkande åtnjuta samma rätt, som L:bladels
artikel.
Men då L:bladet ännu till sist säger: „Att vår
bevisning aldrig, åtminstone icke i oförfalskad form kommer till
de inånga läsares kunskap, för hvilka anfallet är skrifvet,
derom förvissar oss de anfallandes kända praktik" — då
L:bladet framkastar detta grundlösa invektiv, kunna vi ej
annat än upplysa, att, enligt vårt förmenande, ingen tidning
i vårt land, vare sig finsk eller svensk, torde neka L:bladets
polemiska artiklar rum i sina spalter, om så fordras".
Kan niedicinaltaxaii nedsättas?
Tidningen „Wiborg" N:o 76 innehåller en uppsatts
„Barometern om Medicinaltaxan" uti hvilken den åsigten
framställes att medicinaltaxan icke kan nedsättas särdeles mycket.
De skäl tidningen anför härföre äro dock icke af synnerligen
bevisande art. Till en början säger den: „Visserligen
vidlåder den af Barometern gjorda kalkylen det lilla fel, att
intet enda af de vunna resultaten är riktigt; i det
kalkylatorn förbisett det stadgande i medicinaltaxan, som tillåter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
