Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
Gregorius XVI, hvilken då innehade den påfliga kronan,
hade tillbragt bela sitt lif i en klostercell, och kände föga
till verlden. Hans theologiska skrifter hade först förskaffat
honom kardinalshatten och slutligen förvärfvat honom Sanct
Petri purpur. Han fann sig plötsligen försatt i en sfer,
fremmande för hans vanor, och om hvilken han icke hade den
ringaste kännedom. Mauro Capellari medförde på den
påfliga thronen såväl de goda som de dåliga egenskaperna
från klosterlifvet; men en munks dygder äro icke desamma
som en påfves. Anspråkslösheten, ödmjukheten,
sparsamheten, kärleken till enslighet, anstå icke just regenter. Son
till en kolhandlare, uppfostrad som trappist, förblef
Gregorius XVI munk äfven under tiaren. Pius IX:des
företrädare var derföre, som verldslig beherrskare, en varelse,
sui generis, utan kraft, utan erfarenhet, småaktig, full af
skefva åsigter i administrationen, politiken, handeln, de sköna
konsterna och till och med vetenskapen. Han fruktade
hvarje förändring, hvarje större idé skrämde honom. Hans
undersåters materiella välbefinnande var för honom en
bisak, ja en onödighet. Hvarje förslag i denna riktning var i
hans ögon ett nyhetsmaken lånadt af carbonasismen,
djef-vuln eller helvetet. Ilan försummade visserligen icke att i
en viss rigtning förbättra sina undersåters öde i materiel t
hänseende: aldrig har romerska folket haft så mycket
ho-spitaler, så många byråer för välgörenhet; men hvad han
icke brydde sig om, det var kommersiela och industriela
institutioner och den uppmuntran som i andra europeiska
länder vederfares konsten och industrin. Med ett ord,
lagarne för den sociala ekonomin voro okända i Rom i
praktiken som i teorin. Tolerant i likgiltiga eller tvifvelaktiga
saker, var en sådan regering hård, grym, nästan orättvis
i politiken. Det var pligtkänsla som förmådde Gregorius
XVI att handla så; han trodde sig förbunden att beherska
menniskorna såsom ban beherskat munkarne, utan kontroll,
utan garantier, med en förnäm ofelbarhet. Också var
strängheten hos honom icke en följd af ärelystnad, eller
politisk beräkning: den var helt enkelt en samvetsfråga.
Han ansåg det för sin pligt att, i sjelfva samhällets intresse,
uppföra sig så emot hela verlden utan åtskilnad.
Förbrytaren mot de lagar, som skydda medborgarenes egendom,
heder och lif, kunde ännu hoppas på någon mildhet hos
Gregorius XVI; men företog sig någon att konspirera mot
styrelsen så var hans fel oförlåtligt, liksom dess straff evigt.
Man kunde ha utstått sitt straff, man kunde ha gifvit
otvetydiga bevis på ånger och bättring, — det hjelpte allt till
intet; den befriade skyldige betraktades fortfarande som en
farlig person. En ny slags synd gjorde den stackars
fördömde till en politisk paria, oförmögen att någonsin åter
resa sig.
En minister, gammal munk äfven ban, understödde
kraftigt den krönte klosterbrodren i hans värf; det var
kardinalen Lambruschini. Han hade, i egenskap af apostoliskt
sändebud, befunnit sig i Paris år 1830, och varit vittne
till de ärofulla dagarne. Detta skådespel hade gjort ett
djupt intryck på den italienske diplomaten, och från den
stunden svor ban ett evigt hat åt allt som var liberalt, åt
allt som var fransyskt. Han egde så mycken skicklighet i
affärerna att han af den berömde Rossi betraktades som
ett af tidehvarfvets bästa politiska hufvuden. Gregorius XVI
och hans minister’ anlände till samma mål på två skilda
vägar. Den ena var genomträngd af den öfvertygelsen,
att katholicismen är och måste vara en systematisk fiende
till all frihet; den andra fann i sin fruktan de skäl som
rättfärdigade en sådan opinion. Den ena fruktade Guds
hämnd, den andra folkets. (Forts.)
Krönika.
Den Snellman-Schaumanska striden har utgjort veckans
samtalsämne — sannerligen icke ett angenämt! Det tyckes tyvärr som
om denna strid aldrig mera skulle upplösas i försoning, —
åtminstone icke förr, än då tankarna kunna rent ut, utan förbehåll,
uttalas: de omskrifningar och antydningar vår publicitet så ofta måste
begagna sig af, för att få sina åsigter fram i dagen, kunna alltid
ånyo, af den som har lust dertill, förvrängas och misstydas, ja
äfven utan afsigt missförstås — och polemikerna löpa i oändlig
kretsgång.
Ville man glömma idéverldens ledsamlieter, störtade man sig
i marknadshvimlet. Der var det friskt lif. Allmogens
marknads-enlhusiasm är allt densamma. Denna gång manades den till ännu
större vigör af det vackra vädret. Solen belyste frikostigt den
brokiga taflan, hindrande molnen att sända förderfliga skurar på
qvinn-folkets granna kläder. Gick man bland stojet och hörde
hästarnes gnäggande, pigornas och madamernas skrattande,
kringelgum-mornas lockande rop, positivspelarnes qvintilerande, så kunde man
väl tinna detta ganska muntert och nöjsamt. Men vandrade man
längs stånden med nationalekonomiska funderingar i hågen, så slog
man sig för bröstet, suckade och sade: hvilken parodi är icke allt
detta! Skola vi icke engång komma derhän, åtminstone i landets
hufvudstad, att dessa skoj-institutioner försvinna och gifva rum för
ordentliga jordbruks- och induslriexpositioner, der produkterna äro
prydligt uppställda och rangerade, täflande i värde och billighet,
der producenterna kunna fröjda sig öfver hvad de åstadkommit,
konsumenterna erhålla det godt är, — korteligen, der man kunde
utropa: se allt detta presterar vårt eget land, faslän vi hittills icke
vetat af det!.... Hästexpositionen på Senatsgården var denna gång
litet bättre än de föregående, dock föga tillfredsställande för
verkliga hippofiler. Der sågos på få undanlag när endast små,
knubbiga kräk, som på en hästmarknad i Savolax eller Karelen hade
gjort ganska liten effekt. Första priset, 25 rub., gafs för en svartbrun
hingst, tillhörig veterinärläkaren Silvast, och dito för ett svart sto
tillhör, bonden And. Fredriksson fr. Borgå socken, andra priset, 20
rubel, betaltes åt bönderne Abr. Mattila fr. Anjala för en röd, och
And. Maula fr. Thusby för en grå hingst.
Från Björneborg har till salu anländt en jernångslup »Pori.,
nätt och prydlig och, som det tyckes, ännu qvickare än vår
välkända och omtyckta »llmatar.. Vi önska all den måtte finna köpare
här och tro att det, åtminstone under den egentliga sommarn, nog
skall bära sig för både ’llmatar» och »Pori» alt underhålla
kommunikationen mellan staden, llrikasborg och Sveaborg. Också kan ju,
när de äro tvenne, den ena då och då få permission för att föra
helsingforsare på lustturer i skåren.
Barometern har under några aftonpromenader tyckt sig finna
att icke alla gaslyktor, på den tid de det borde, lysa med hel låga,
äfvensom att glasen i lyktorna icke alla äro så rena, som det för
ljuseffekten vore önskligt. Barometern har visserligen gjort denna
observation med flere än tvenne ögon, men vill dock icke utge den
såsom fullkomligt säker, utan låter gerna justera sitt omdöme om
så ske kan. —
Hr Löfgrén har i det närmaste fulländat sitt, af
universitetet beställda, stora porträtt af Buneberg. Del har varit litet fråga
om att detsamma skulle exponeras för allmänheten.
Medicine-licentiatexamen anställdes d. 8 okt. med Med.
kandidaten L. Linsén.
Hr. L. Ténint inbjuder dem som intressera sig för /ranska
språket och litteraturen till en séance å universitetet i morgon,
lördag, kl. 6. Han har till ämne för sitt föredrag vall skalden Alfred
de Musset.
I går afton omkring kl. 7 visade sig ett egendomligt fenomen
på himlahvalfvet. Det var en lång slöja eller strimma af ljusa
genomskinliga molnbildningar, nästan i form af en regnbåge, i
sträckning från öster till vester.
Helsingfors, Finska Litteratur-Sällskapets tryckeri, 1861.
Imprimatur: L. Ileimbürger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
